United States or Saint Helena, Ascension, and Tristan da Cunha ? Vote for the TOP Country of the Week !
Mulen vandrar den åldriga frun, värdinnan i gården, Än från salen till köket och än från köket till salen, Harmas och ändrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar Sitter vid vaggan hon då och hjälper sin dotter att gråta. Så är trefnaden borta i allt. Den gamle majoren Ledsnar vid kvinnotårar till slut och brummar i länstoln Dagen igenom och tål ej höra den eviga jämmern.
Han såg i hennes öga, log och talte: "Du grät i aftse, när jag gick; jag kommer Och ser dig gråta åter, goda flicka, Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!" "En lika skillnad", sade sakta flickan, "Som mellan kvällens dagg och morgondaggen, Den ena lyser solen opp och skingrar, Den andra kvarblir mulen hela natten."
Förunderligt, förunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om, allt som rör oss till medlidande, allt som människorna strida om, det är människofunder. Om de med ens strökes bort, då hade du ingenting att sjunga om. Då hade vi ingenting att gråta över. Då bodde vi i paradiset, lekare. Kanske, herre. Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt på bänkknappen.
"Vi skola gå och fråga om det är riktigt sant." "Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss," sade Alma otåligt, "låt mig nu vara i fred åtminstone ett ögonblick, när du ser, huru svag och kraftlös jag är i dag." Mina vände om, men Helmi, som gladt hade fäktat med armarna och kroppen och jollrat, då hon såg modren, började gråta. Mina stängde dörren och förde Helmi till fönstret.
Det föll honom så tungt och ovant för det här, att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så farligt. Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten. "Jag vill int vara utan er , först småstintena, som jag sörjer så farligt, och så er allihop." "Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."
Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de se röken av hennes brand. De skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina, och skola säga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad! Plötsligt har nu din dom kommit.
Eller varför bliver dottern mitt folk icke helad från sina sår? Ack att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en tårekälla, så att jag kunde gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk! Ack att jag hade ett härbärge i öknen, så att jag kunde övergiva mitt folk och draga bort ifrån dem! Ty de äro allasammans äktenskapsbrytare, en församling av trolösa.
Hon lutade sig ned, och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och upplivande. Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta. Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord.
Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar och vagnar och hundar. De närma sig slottet.
Och jag tålde inte att se en kvinna gråta. Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång på gång. ’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! Tag manuskriptet. Bränn det, gör med det vad ni vill.’