Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 oktober 2025
Sven Dufva, Munter och äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål: "Äfven jag är finne!"
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small; Dess allra första salfva ren blef åtta finnars fall. Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar. Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar. Då lydde alla, när det ljöd: "Gevär i hand, reträtt!" Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.
Men nu på skimmerhvita hingstar spränger fram Ur skogens djup ett ryttarpar, Och folket stormar jublande till slottets port, Från hundra läppar ljuda ord: "Hell, hell vår furste! Dag han bringar, dagen lik, Af ljus en fåle tyglar han, En dufva bär han på sin arm, så bäre han Sin mildhet med till trogna barn."
Och han märker henne, sjunker Stjärnlik i sitt fall mot rofvet, Och han vidgar djärf sin guldklo Öfver Voldmars dufva redan, När furst Dmitri, mörk af vrede, Vill hans vilda ifver hejda Och med knoppen af sitt ridspö Fäller honom död till jorden. Tystnad rådde några stunder, Tills furst Dmitri börjar tala: "Voldmar, om min falk jag skonat, Vore ej din dufva mera."
"Nå, Alma?" John försökte se henne in i ögonen. "Alma, blef du ledsen?" Alma vände sig mot honom och smålog, men hennes blick var fuktig. "Och sådant lappri kan du låta gå dig till sinnes! Du är i sanning barnslig. Nå, se nu igen. Nej, kom hit, att jag får torka bort de der tårarna." Han sträckte ut sin arm och drog Alma till sig. "Jag tar dig i min famn som en liten dufva. Älskade, egen hustru!"
Ni kan ej hindra blicken eller rösten Att yppa, hvad inom er föregår: Er stämma darrar ofta och får hösten, Ert gamla öga fuktas och har vår. v. Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva Med knappt ett ord af sanning i sin mund, En riktig fågel, just en äkta dufva, Och henne har jag kring mig här hvar stund! Den satans Trygg skall få sig bot för snufva. Att ljuga så! v.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod. När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igen Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?" Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat, När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"
Där såg jag er, o mina barndomsdagar, Med edra klara solar och ert lugn, Då tanken än ej visste af sig själf, Ej flugit ut ännu att fåfängt söka, Lik Noachs dufva, någon grönklädd strand, Men gungade i drömmens trygga ark På lifvets vida, bottenlösa bölja.
Dagens Ord
Andra Tittar