Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 maj 2025
Men en talltrast sjöng på stranden, Att han kunnat mista anden, Tills jag halft förtörnad sade: "Bättre, om din näbb du lade Under vingen och till dagen Sparde tonerna och slagen." Men den djärfve hördes svara: "Gosse, låt ditt metspö vara. Såg du opp kring land och vatten, Kanske sjöng du själf om natten."
Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt: Hvar fågel öppnade sin näbb till sång, Hvart löf i parken skälfde, och ett regn Af dagg föll dallrande af hvarje blomma. Och jag, jag hörde rösten mig så nära Och kände den, och det var Minnas röst.
Om riddaren och patern velat lyssna till Sorgbarns sång, skulle de på en mellanstund, då åskan var tyst, kunnat höra följande ord, ledsagade av glasbitarnes klang, regnets sorl där ute och klockornas dån från tornet: Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne hän över skummande sjö, över susande skogars mörker, tranan skriar på ödsligt skär, falken dväljes i klyftans skygd; trött att jaga han gömt sin näbb vingens av skurar tyngda dun.
De hade mer än en gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke " skatorna skrattade i korus.
Ada sitter på sin tjocka runda pinne och bevakar allt som händer i rummet i det lilla huset och även allt som händer utanför huset. Då och då äter hon litet salad och en bit skorpa som hon först doppar i den lilla vattenskålen för att den skall bli mjukare. Hennes runda ögon stirra stelt rätt ut från sidorna av huvudet och då och då öppnar hon sin näbb för att säga det enda ord hon kan: Äda! Äda!
Och ren i närmsta skog såg jag ett par Af turturdufvor. I den glesa toppen Af ett förtorkadt träd de suto båda Med näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn. Jag stannade; för mig var skådespelet Så outsägligt ljuft. En glädjetår Steg i mitt öga, men den hann knappt falla, Förrän en hök kom obemärkt och tog Den ena dufvan; under klagoljud Försvann den andra bäfvande bland träden.
Näst de stora bylten af osmält ister, hvilket här blott begagnades till seldonssmörja och dylikt, väckte korfvarne vårt medlidande, ty likt arma förbrytare hängde de i taket, ett rof för sol och vind, och så förtorkade, att ingen korp ens skulle vågat sitt näbb för att bita i dem.
Han hade från universitetet fört med sig en fernissa af bildning, hvarmed han glansat skådespelarens dittills ringaktade yrke. Han var hufvudet högre än mängden, hade ögon som stora glaskulor, näsa som ett näbb och hvita tänder i sin breda mun. Som ett lejon steg han ned på scenen och tog strax publiken med sin starka stämmas storm.
Bortom mon där, vid det lilla torpet, Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel; Under hösten har på den jag lurat, Under vintern har jag nu den fångat, Men till våren vill jag föra hem den. Underlig är fågeln där; den äger Icke vingar, men en famn i stället, Icke dun, men silkeslena lockar, Icke näbb, men tvenne runda läppar."
En gång som ett troll omsider Steg i Karl den tolftes tider Ända till furir en Munter; Sen dock bar på nytt herunter. Mången, ej i tjänsten öfvad, Släpper sent sitt hem ur minnet, Hänger näbb och går bedröfvad, Innan tiden stålsatt sinnet. Sådan var ej Munters vana, Nej, till tredje Gustafs fana Kom han, rakt från första dagen Som en slant till krigsman slagen;
Dagens Ord
Andra Tittar