Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 juli 2025
Alla sågo hur upprörd hon var, och pastorn förstod, att här var en själ i nöd. När vagnen stannade utanför prästgården, frågade han henne mildt, om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon förstod välmeningen, och de gingo sida vid sida nedåt trädgården. Marken var fuktig efter förmiddagens regn, gräset glänste ännu saftigt grönt, luften doftade af mylla.
För första gången darrade hennes röst en smula. Men hon hämtade sig snart och fortfor: Då jag förstod, hur det var, då blef jag så upprörd och kunde inte beherska mig! Jag grät och sörjde, och det var mitt eget fel. Alltnog, jag blef sjuk och hela vårt hopp gick om intet. Ännu kan jag inte resa, jag har inte öfvervunnit det och inte återfått krafterna. Men doktorn tror, att om tre
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» såsom vore skulden att finna hos mig då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma. Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade: På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
Det var mörkt nu, och lykttändaren med sin stång stöflade mellan lyktstolparne och tände gasen. Han smällde med stöfvelsulorna mot gatan, så att det dånade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och det gällde att hålla sig varm. Men Schana kände ingenting, hon var allt för upprörd.
Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom med dessa ord: Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas »förmildrande omständigheter». Det kan ej finnas sådana. Möjligen dock. Nåja, låtom oss fortsätta. Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd.
»Nej», upplyste häradshöfdingen, »det är tranorna, de ha ett sådant där läte, då de dra bort...» »Hvar är Karl August...», doktorinnan var alltjämt upprörd och såg med skrämda blickar omkring sig, »han gick ju hit för en halftimme sen?» »Han gick härifrån för en kvart sen, till dig... Kanske är han i hålet.» Modern sprang ned.
Nu vill jag inte vara hund. Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd. Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga? Jo, det voro de visst det, påstod Louise.
ERNEST. Nåväl? FRUN. Så gick hon helt försigtigt derifrån och gömde sig i tältet; hon stannade der orörlig och upprörd som en ny Hero, väntande en ny Leander! ERNEST. Och denne nye Leander? FRUN. Är ni, min herre! FRUN. Ack ja! ERNEST. Är ni säker på det? FRUN. Alldeles för säker, min herre! Också måste jag gripa till ett energiskt medel. ERNEST. Hvilket medel?
Kvällen kom, det sjunkande vårljuset och den skarpa, råa vinden höll David sällskap hem, och han var så upprörd och söndersliten av allt detta, att han ej vågade tala om det hemma. Han gick in till de gamla och tog gitarren, såg hur de ljusnade upp, och hela kvällen satt han och sjöng för dem, rädd för sig själv och ensamheten, så att han ej vågade sluta.
Sofia satt upprörd och varm med fingrarna utbredda mellan kullslagna elfenbenshästar, biskopar och torn. Hennes kärlek till honom blev häftigare än någonsin. Som han stod där framför henne i vårgräset, tyckte hon, att allt, som fanns av ungdomlighet och hälsa, samlats just hos honom.
Dagens Ord
Andra Tittar