United States or Benin ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare. Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick omkring sig och så en på Ukko. Du har ett hårdt sinne, far sade han och när du retar mig, kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne.
Får jag ringa nu? sporde hon ödmjukt sin make, der denne, sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som kom ifrån ungskogen bredvid. Ring! svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru. Mor Annika skyndade till fähuset.
Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa? Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså... Ukko är gammal han, men Ella är ung... Hvad är det mer? Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus, eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.
Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol, tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet, så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst, skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska: Nej, det blir inte af. Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han steg upp från bordet!
Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin helgdagsrock upp på bänken.
Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som icke lyder henne! Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom, glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod, att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i sonen.
Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis» predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh, till henne igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej, han , Ukko, kunde det tyvärr icke. »Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp rakt framför sig.
Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum. Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter, putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela det stora, svarta rummet i en tjock skymning.
Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså. När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud, som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med arbete, det är sant. Det fins arbete att göra och många munnar att mätta.
Tysta och vördnadsfulla nalkades först alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf hade en stol vid bordets smala ända, »äiti» deremot satt nederst, sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol.