United States or Faroe Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ukko var tydligen vred, och man afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne. Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern, men dess mer axelbred och muskulös.
Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera sina spolar.
Mor. Sågs der eld i smedjan? frågade Ukko, vänd till sin äldste närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år. Inte, svarades honom från flere munnar. Har ingen sett till Ella? frågade gubben ånyo. Man skakade på hufvudet. Har han varit ute ända se'n i middags? ljöd ännu en gång gubbens röst.
Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje.
Om en stund gick mor ut, sägande till den vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son stannade ensamma qvar i stugan. Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet med sin äldste son på detta sätt!
Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt ned öfver kinden på honom. Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar.
Han suckade så tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se, hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade ungdomssinnet hon, och han ? Nej, det hjelpte inte att gå och fundera... Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem och så försöka sin lycka! Men Ukko?