United States or Antigua and Barbuda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ty Tigern lik, som springer opp Från Meroms hvass och, med ett hopp, Sig mordiskt kastar på Gazellen, Som nalkas vattnet under qvällen Och knappt sin ovän kännt igen, Ja, knappt en fara anat än, Då ren Hon spörjer i sitt hjerta Den hvassa klon och dödens smärta; Så lömsk, försänd af osedd hand, En pil på flyktingen sig kastar, Der sorglös Han i skuggan rastar Och hugger i Hans barm sin tand.
Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led mot jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, och det hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av ljus ut över snön och över trottoarernas våta asfalt.
För att vreden skulle hava sin gång, och för att jag skulle utkräva hämnd, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan, där det icke kunde skylas. Därför säger Herren, HERREN så: Ve över blodstaden! Jag skall nu ytterligare öka på bränslet därunder. Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och spadet koka in och benen bliva förbrända.
Hvarken kallt eller varmt bara ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.» »Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och låta vädret taga kommando öfver sitt lynne. När man sitter inne och arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.» »Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela dagen. Jaha, och så ifall man gnor.
Till dig jag tillflykt tager, Kom, Ande, hos mig in, Tänd upp din helga dager Uti mitt skumma sinn, Att mörkret måste vika Med all dess här tillika Och jag får blifva din. N:o 185. Hvi stängs så hårdt ditt hjärtas port, Hvi far du så i synder fort Från stund till stund, från dag till dag, Ja, till ditt sista andedrag?
Arvid Stålarm. STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! Elfte scenen. Daniel Hjort. Johan Fleming. I vanmakt fallen! Naturn är altför god. JOHAN FLEMING. Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
När jag fått kläderna på mig, är min första rediga tanke den att gå och uppsöka poliskommissarien och låta företaga en husvisitation. Men porten till huset är stängd nu, portvaktarrummet likaså; jag trevar mig fram, öppnar en dörr till höger, kommer in i köket där en nattlampa är tänd; jag råkar slå omkull den och blir stående i nattsvarta mörkret.
Snarast saknade jag, att icke vintern räckte längre, så att lampan tidigt kunde bli tänd och våra aftnar begynna. »Har du märkt», sade min hustru en morgon, »att jag är gladare än förr, och att jag aldrig gråter mera?» Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en människa är, vilken undsluppit en fara, som hon icke förstått, hade jag njutit av förändringen, utan att tänka däröver.
Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs Mot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far, Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång, Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs Vid markens späda blomma, som med kvällen dör; En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg, Orubblig, helig, stor i litet som i stort.
Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena: Det är så nätt härinne hviskade hon och julgranen är tänd! Det är varmt och snyggt, herrskapet skulle visst berömma mig. Allt är rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som hängde mig fast. Stackars min Erik, han dricker för att glömma sitt här hemma, mig och allt. Stackars Erik!
Dagens Ord
Andra Tittar