Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 oktober 2025
Ja, de förståss, men Stellan skakade på huvudet. Så skojit, sade Rose. Det blev en paus. Så skrattade hon och sade: Då ska ja visa dig. Hon lade sina händer på hans skuldror och kysste honom mitt på munnen. Han var blodröd i ansiktet. Han visste inte vad han skulle tänka eller känna i fråga om kyssen och allt som passerat. Men han hade förnimmelsen av att något måste göras och han sade: Tack.
Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han företog sig: han gick ensam på konditori med en flicka . Det var som att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring.
Hon var lång som sin mor, men smärtare, med samma rika, blonda hår. Nu vände hon profilen till och började sjunga, medan Rose ackompanjerade. Hon sjöng något på tyska. Det lät ej så vackert som när Rose spelade. Men hon själv var skön. Hon var ännu mera lik statyn på piedestalen och hennes bröst voro ej så stora som Roses. Han kände sig med ens sorgsen över att ha sett henne.
Och så började Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina ögon. Hon spelade utan noter . Rose, som han med en blandning av förakt och skamlig lockelse tänkt på för hennes brösts skull nu satt hon här och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han hade aldrig förr hört en sådan musik. Han förstod ej, vad hon spelade. Men det väckte till liv inom honom något, han inte kunde förklara.
Mormor skickade tjugufem kronor, som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona, som lades i sparbössan. Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att spara på sina fickpengar. De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt frimärke till Rose.
Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig. Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm.
Det hade gett hans tankar en stöt i en ny, alldeles ny riktning: hans mor. En dag mindes han plötsligt vad Rose sagt en gång, den gången de varit på kondis tillsammans och hon gråtit och frågat honom, om han inte skulle kyssa henne. Hon hade sagt: Så synd om dig, att du inte har en mor. Var det däri felet låg? Var det därför, som allt föreföll så svårt? Vad ville det säga, att ha en mor?
Han höll sig tyst som en hund, som inte vill höra på lystringsordet. Asch, ska ni nu sitta och prata om böcker igen. Nå, du, Rose! Du gör mig sällskap? Och det gjorde Rose. Stellan kände det som en lättnad, när Rose reste sig från braskudden och följde Kalle. Först när han hört dem slå tamburdörren igen bakom sig, blev det på allvar högtidligt inne i Gretas rum.
Han såg sig åter omkring och stannade: Rose, hör på vad jag säger. Jag ska berätta dig, varför jag inte stannade. Hans pupiller hade mörknat. Han talade. Han berättade, varför han inte stannat. Och han berättade mycket mera: hur han älskade henne, hur han längtat efter henne, hur han gått och tänkt på denna stund, då de skulle träffas och han skulle kyssa henne...
Men nu var det, som om han såg henne i en balsal. Han dansade med henne, dansade med ingen annan än henne, till dess hans far kom fram och tog henne ifrån honom. Och hans far var ond och svartsjuk. Men när hon följde fadern, vände hon på huvudet och gav honom, Stellan, en blick, en sådan lång blick, som Rose en gång gett honom... Han ryckte upp sig. Va gör ja?
Dagens Ord
Andra Tittar