Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 oktober 2025
En lång stund kunde han ingenting säga. Men till slut fick han fram några enkla ord: Ah, de ä väl ingenting. De har ja vetat länge . Men du blir mycke rik, har pappa sagt. Din morfar ä konsul Axelson i Göteborg. Han ä i första kammaren också. Rose nickade instämmande. Hon såg på honom med samma gillande blick. Och plötsligen förstod han, att han beslutat sig för att bli kär i henne.
Han stod vid sidan om henne, handfallen, rådlös. Han visste inte, hur han skulle bära sig åt. Till slut sade han: Rose? Rose? Du ska få ett frimärke till av mig. Men det hjälpte ej. Hon fortfor att snyfta. Rose? Rose! Nu har vi ätit bakelser tillsammans, så att nu ä vi Han tystnade. Han kunde inte nöjaktigt förklara, vad han menade. Men hon fortfor att gråta. Ich liebe dich, Rose!
Min fästman, sade Greta, sa, när han var här ett slag förra sommaren på ett par dar. Vet ni, vad han sa? Jo, han sa, att nu förstår jag, varför den här stan inte fött en enda konstnär till världen, varken skulptör eller målare. Va inte det bra sagt? Nu grep Rose in: Väldigt!
Han tänkte på vad Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog. Och så tänkte han på Rose. Han mumlade: Ich liebe dich. Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att man skulle bli rik. Några lektioner efter sade Rose: Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan.
Han satt alldeles stel och åt sin bakelse. Tycker du om din bakelse? frågade Rose. Han nickade svagt gillande. Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon. Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose: Vill du ja ska spela? Han såg på henne: Spela va? Piano, naturligtvis. Han blev nära nog stel av skräck: Nä, nä, nä, gör dä inte Men hon hade redan lämnat bordet.
Det var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som Lya, när hon tiggde vid bordet. Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose oupplösligt förenade.
Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet, kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken.
Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk. Och plötsligen sade hon: Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog! Nej, hon var omöjlig, Rose.
Hon svarade med en ordramsa på tyska så lång, att det svindlade för hans ögon. Han hörde på henne med vidöppen mun, som om ordströmmen varit alltför rik för att kunna komma in enbart genom öronen. Rose triumferade: Nä, försök inte tyska me mig, för vi talar tyska där hemma. Min mamma ä tyska . Va ä din mamma? Hon ä dö. Då såg hon på honom en lång stund och sade: De ä synd om dig.
Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken Och där var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, övergiven... Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström.
Dagens Ord
Andra Tittar