Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 oktober 2025
Han sökte visa henne, hur absolut rätt och gentlemannamässigt han handlat, hur han, i stället för att prisge deras kärlek, i stället gjort det enda manliga, han kunde, för att i ett enda slag täppa till munnen på alla belackare. Men Rose förstod ej. Ju klarare han sökte framlägga saken, ju skarpare kom hennes svar: Asch, du bär dig så dumt åt.
Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon, med denna blick, han aldrig vågade möta. Och så sade hon: Minns du när vi dansade som barn i dansskolan? Ja. Och du gav mig frimärken? Ja. Vill du se min frimärkssamling? Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men han kunde ju alltid se på dem.
De gingo in i hennes rum. De sutto tysta en lång stund... Till sist frågade Greta: Har du inte fått något brev ännu? Han skakade på huvudet. Då ska du få se, att hon också ligger sjuk i influensa. Det surrade inne i huvudet på honom. Hur hade Greta fått veta att Rose och han varit ute och promenerat tillsamman? Var det Rose som skvallrat?
Varje gång han kysste Rose eller höll henne i sina armar skulle han sluta ögonen och se Greta... Och ingen av dem skulle få veta det, varken Rose eller Greta! Vilket underligt liv. Vilket ironiskt öde! Men det var inte alltid bara Greta som talade. Så småningom vågade också Stellan ge uttryck åt det, som rörde sig inom honom.
Ta den med dig i morron då. Ja, men ja får den inte förrän i morron kväll. Ja, men glöm den inte till freda då! Nä. Va hetter du? Stellan Petréus. Ögonblicket efter började Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog en smal blyertspenna ur västfickan och skrev upp hans namn i den gula plånboken. Glöm inte listan på freda! Nä! Dagen efter vid danslektionen överlämnade Rose listan.
Hennes förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han älskade Rose. Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena. Och så med ens visste han vad han ville.
Den tjugonde maj skulle Rose komma tillbaka från Stockholm. Till sin förvåning konstaterade han, att underrättelsen beredde honom varken glädje eller sorg. Han erfor snarare en slags lättnad. Nu skulle han inte behöva skriva kärleksbrev längre. Han hade också klart för sig att han skulle behandla henne gentlemannamässigt.
Det var, som om han befunnit sig uppe i den gungande etern, med moln och stjärnor under sig, som om han hört sfärernas harmoni. Han såg livet! Han kände det med hela sin varelse. Hur smått var allt, Rose, Smygaren, katastroferna, inför detta: att se, att känna livet, inte som en mening eller som ett mål, inte ur världsåskådnings- eller mecenatsynpunkt, utan som liv, liv, liv
Och för denna nya rädsla gav han Rose skulden. Han ville inte träffa henne mera. Han ville inte ha med flickor att göra. Det var andra gången de fört honom ut i löje och olycka. Men en eftermiddag, då de bara hade tre lektioner till innan uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum. Dä ä en flicka, som vill tala mä'n. Stellan stirrade på henne och stammade: En flick Ja, just dä!
Kommer han hit varenda eftermidda? Stellan nickade. Du tror förståss att de va ja, som bjöd Rose på kondis. Men se du, dä va dä inte . För dä va hon själv. Å då kunde ja inte säga nä! Men ä han full varenda da också? Nä, inte varenda. Kalle blev sittande på soffan försjunken i ett leende framtidssperspektiv.
Dagens Ord
Andra Tittar