Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 oktober 2025
Är det nödvändigt att skaffa sig den just nu? Har jag inte tiden framför mig? Och varje eftermiddag, han promenerade på Storgatan, tänkte han på Rose. Nu när han ej längre hörde hennes svada eller hade obehag av hennes överlägsenhet, älskade han henne, älskade henne på ett sätt, han aldrig känt förr, ett alldeles särskilt, hetsande sätt.
I sällskap med en mängd unga kontorister hade han tvärtom känt sig mycket obildad, då de oupphörligt ansatt honom med frågor om han sett mamsell Rose som Cocotte eller herr Anatole som Monsieur Jean, och han till sin blygd måste svara nej.
Tänk om hans far eller tant kom just nu! Vad skulle de säga? Han blev svag i knäna av skräck. Gråt inte, gråt inte, viskade han med en röst, som stockade sig i halsen. Men Rose bara tjöt. Hon hade fått upp sin näsduk, och i den anförtrodde hon hela sin smärta. Ja har ingen å dansa me på uppvisningen, om du inte kommer.
Om man gav Rose frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet till det sista. Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas till något annat än bakelser och karameller.
Var hon så fräck, att hon inte skämdes för att tala om att de kyssts? Det översteg hans fattningsförmåga. Nå, sade Greta efter ännu en lång tystnad, hur känns det att vara kär? Han skakade på huvudet. Han skulle vilja säga henne, att det var henne och inte Rose, han älskade. Men nu var det omöjligt. Om han också haft mod till det, skulle hon i alla fall ej tro honom.
Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i förstugan De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om ingenting hänt. Han ville inte återse Rose.
Men ödet hade i balettmästare Lindquists gestalt länkat dem samman, honom och Rose. Med högra armen om hennes liv skulle han lära sig vals och polka, schottis och graziella... Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig vän med henne. Hon fick lov att vara med på ett hörn.
Den kvällen gick han hem utan att söka sällskap med någon, inte ens med Göran. Och då han befann sig mitt emellan två lyktstolpar, där det var som mörkast, viskade han till sig själv: Jag blir rik. Ich liebe dich. Han sade de senare tre orden på tyska, dels därför att han ej riktigt vågade säga dem på svenska, dels också därför att Rose talade tyska där hemma.
Han strök med handen över håret och luktade på sin hand. Den var alldeles flottig. Till slut blev han sittande vid fönstret. Jaså, Rose var judinna. Det var dom, som korsfäst Kristus. Han hade aldrig träffat någon förut. Det var väl därför han tyckte hon var så olik de andra. Han lovade emellertid sig själv, att han skulle behandla henne som en dam Nej: hon var inte som de andra.
Hon slog upp en sida och visade honom. Han kunde knappast se, vad det skulle förställa, så överplottrat med stämplar var det. Du tycker inte det är vackert! Du bryr dig inte ens om att se på det! Han skakade trött på huvudet. Plötsligen sade han: Vet du, Rose! Jag ska säga dig, att jag har haft så mycke obehag för dina frimärken, så jag bryr mig inte om frimärken mera. Vad dä då!
Dagens Ord
Andra Tittar