Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 oktober 2025
Värdinnans ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde honom så mycket ifrigare med hela sin själ. Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och räckte till afsked handen åt torpfolket. I dörren stannade hon ännu och såg sig om.
Att bli kär när man ligger borta för att vila sina nerver, är ett av de mera meningslösa företag, som en ung man kan inlåta sig på, ty dels river kärleken upp hans redan förut trasiga nervsystem, så att han känner nervdallringarna ända ut i fingertopparna, dels verkar han därigenom så nervös, att flickan säkerligen inte tycker om hans uppträdande, utan drar sig undan, vilket åter har till följd, att han blir olyckligt kär och följaktligen mera nervös än någonsin.
Men i stället att sucka bakom trädstammarne gick han fram och pratade vid henne, i all oskuld likväl. Detta var den djerfvaste handling Johan sett i sitt lif utföras, och han kände sig sjelf likasom ha vuxit. Han förstorade sig, hans svaga själ likasom handlade genom broderns starka nerver, och han identifierade sig med honom. Han var lika så lycklig som om han sjelf tilltalat flickan.
Men Johsson var en man. Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valspråk som bar och tröstade och det löd: Va fan! När man har porter till dödagar Porter hade varit Johnssons älsklingsdryck, så länge han levde på landet. Men fem års stadsliv hade förstört gamle Johnssons nerver och tvingat honom att söka starkare retelser.
Dagligen tänkte hon så, när hon satt vid hans säng och höll hans hand, som redan var kall och däfven af dödens anda. Hon höll den tappert, fast det ryste i hennes rygg, ty hon förstod, att hennes nerver och blod bringade den döende hälsningar från lifvet; men hon kunde icke uthärda det länge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon måste ut i friska luften.
Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden. Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande i sin vrå och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen hade rest. Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting kunde härda hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas till det yttersta.
"Vi ryckte försiktigt fram ", viskade fången. "Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade.
Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar att skriket tog på Pollys nerver.
Stormens brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
Uppför en liten trappa började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen.
Dagens Ord
Andra Tittar