Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 november 2025
Jag måste värkligen i mitt minne återkalla denna omständighet, ty deras röster och talesätt klingade nu råa i mina öron, liksom äfven deras uppträdande och hela väsen föreföll mig ofint, oskönt. Det plågade mig. Lisi hördes Agnes' röst midtifrån herrskocken. Hon sträkte fram hufvudet för att se mig, obetydliga, lilla varelse, som satt i vrån bakom dem och åt gelée.
Våra budejor föraktade för egen del kaffe, men förvarade dock en kaffekittel, som ett minne af en tidigt öfvervunnen svaghet. Vi hängde kitteln öfver spiselelden, pressade budejorna så de förstodo att vi önskade frukost af hvad huset förmådde. Du »fladbröd», du sköra, du smakfria kost, du gråhvita, papperstunna kaka, på läppen du föll som på ros faller frost; vi tvingades att låta oss det smaka!
Varför förstod hon inte, att det var fördenskull han blivit som han var, fåfäng, falsk och högfärdig: han hade aldrig känt sin mor! Han fördjupade sig i tanken på henne, föresatte sig att tänka på henne. Men han hade ej något minne av henne. Jo, kanske ett, svagt, flytande, ohållbart: någonting i vitt och med regementsmusik...
Högt i jämmer brast vid talet skaran, Ingen fanns, som stod med tårlöst öga; Men den ädla flickans tårar glänste, Och hon tog den fallnes hand och sade: "Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt dens, som går och snart skall glömmas; Så skall fosterlandet dig begråta, Som en afton gråter dagg om sommarn, Full af glädje, ljus och lugn och sånger Och med famnen sträckt mot morgonrodnan."
Slutligen hade han också i alltför godt minne sin egen stämning vid hennes ankomst till staden, särskildt det obehag han erfarit vid tanken på att hon möjligen skulle komma att ligga honom till last ekonomiskt, för att icke detta hennes tillbud skulle skorra honom i öronen som en samvetsförebråelse.
Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall. »Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt. Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall.
Nansens och Johansens djärfva vandring från fartyget norr ut och deras öfvervintring på Frans Josefs land äro ännu i så friskt minne, att jag ej behöfver uppehålla mig därvid.
»Nej, den lefde då ännu ett svagt lif.» »Jaså. Nåå, hvad var det som jag tyckte att skulle vara värre då?» »Jo, så här sade du: 'Att få till eftermäle dessa ord: Denne man lefde år 1911 och trodde ännu, att jorden var glödande i sitt inre det skulle vara det största hån, som kunde tillfogas mitt obetydliga minne. Jag skulle vända mig i min graf.»
Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg, Jag blygs att nämna det, kan minsta minne Från dessa tider bryta upp en våg Ur vinterisen i mitt frusna sinne, Som när jag nyss den unge målarn såg. JULIA. Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara v.
Han hatade mig han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är det då för föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt.
Dagens Ord
Andra Tittar