Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 september 2025
Men nu bor du slutet i barmens fängsel, Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning, Blott för honom blottadt, som oupphörligt Rubbar din hvila. Ja, ljufva oro, längta, o längta än! Af ingen glädje, vore den än så rik, Af ingen bräddad njutning lugnad, Sucka mot sällare fröjder ständigt!
Hur med sår betäckt din fåle, Som i striden djärf dig bar!" Paskal Vivas söker fåfängt Deras jubel böja af; Ödmjukt sänker han sitt hufvud, Stum mot himlen pekar han. I sin trädgårds aftonskymning Gick grefvinnan Julia. Fatiman, Almansors ättling, Där den sköna fångat har, Flyktar med sitt ljufva byte Genom skogar natt och dag, Tio vapenklädda morer Följa honom åt som vakt.
"Jag har den fackla, som ditt dunkla öde i blodrödt sken skall lysa upp", så föllo ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem igenom sömnlös natt och dagens vimmel. Du öde, skall ditt dok du ändtligen för mig upplyfta! Fader, moder, hem! Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig förr. Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig! Min hela själ är väntan, mina sinnen försmält uti ett enda: hörseln.
Högre uppsteg dagen, Glädjen och behagen Väcktes ur sin långa vinterdvala; Vårens krans blef bunden, Göken gol i lunden, Och kring hyddan flög min kända svala; Luften ljöd och skogen, Minsta fågel trogen Göt i stämmor späda hjärtats brand. Allas fröjd jag hörde; Djupast dock mig rörde Lärkans ljufva lott i himlarunden.
"Ack, låt mig nu själf få läsa om den blindfödde, mamma lilla", bad hon. Det var hennes käraste berättelse. Och hon läste med sin ljufva barnaröst högt berättelsen om huru Jesus botade den blindfödde. Föräldrarna lyssnade andaktsfullt.
Den vänliga flickan Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke, Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje, Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader.
Ett ja, min far, det flyger ej med fjärilsflykt på tungan, det tusen nycker, tusen skygga tankar besegra måste, som så länge bry oss, tils man tar mod och säger: här min hand! JOHAN FLEMING. Du ljufva hand! Hur har du icke låtit mig vänta uppå dig! Än darrar den, som om den bort sig ville från mig rycka. Så tar jag denna pant uppå min lycka.
Ljufva källor och vattensprång, Sjungen gladt om en framtids dar, Att jag glömmer den tid, som var, Glömmer lifvet med kval och lek, Glömmer den, som min trohet svek! Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen ömt ur min egen själ Åt den falske ett långt farväl!
Mig tycktes då, att alla goda män'skor på jorden voro döda. Gud var död och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor, kring all den döda världen. Här allena uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes som i en dröm, att du var död, det gjorde min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker omgaf mitt hjärta som en läkedom. Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
Den fröjd, som var, Skall hjärtats dufvobud ej återfinna; Blott, ljufva minne af förflutna dar, Blif du min trogna följeslagarinna. Kanske ännu vid vägens slut en vän För den af bördor tyngda vandrarn ömmar, Kanske att ålderdomen ger igen Min forna frid och mina barndomsdrömmar.
Dagens Ord
Andra Tittar