Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 juni 2025
Han var för fattig och usel att befatta sig med saken för att gifta sig och bara för det romantiskas skull hade han ej rättighet att göra detta. Svetten fuktade hans panna. Om han ej tvingade sig att sträcka armen och lägga ned brevet, skulle han aldrig mer återse Ziri det kände han. Hade han kanske feber? Så ja, en förtvivlad, häftig rörelse av armen och brevet låg i lådan.
När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från dem och låta dem höra hur det skulle vara. När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på den. Bara han fått veta hvad strängarne hette. Johan hade lärt sig tala sanning.
Under kåpan kände han det hemliga brev, som han förde med sig från honom till Fulco, men också hjärtat, som slog med hastiga slag så att bröstet icke kunde andas. Han drog ned huvan, så att endast den smala hakan och de vita tänderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knöt händerna. Glimma, sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. Du är farlig för män.
Han kände ännu hennes mjuka bröst mot sitt hjärta. Det var som om benen inte längre ville bära honom. Mera, mera, ropade det inom honom. En stund efter hade han lämnat balen. Han hade smitit ut i tamburen, ryckt till sig rock och mössa. Galoscherna glömde han kvar. Han gick länge omkring på gatorna och talade halvhögt till sig själv: Vad har jag gjort! Vad har jag gjort! Greta! Greta!
Han tog min lediga hand och förde mig in i väntsalen, bort till glasdörrarna mot perrongen. Så märkvärdigt, att vi två skulle råkas här! upprepade han ett par gånger. Jag tror, han tyckte, det var roligt att se mig. Vi växlade några af dessa betydelselösa fraser, som höra hemma i väntsalarna. Han sade, att han kände sig just i det rätta reslynnet. Jag hade ingenting att säga.
Och då han väckte honom, störtade Kalle upp, ryckte till sig mössan och försvann med ett: Koss i Jisse nam! Kommer du i morron? Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan höra honom ramla nedför stora trappan. Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan kände sig lättare om hjärtat. Kalle var i alla fall hans vän, hans verklige vän.
Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär från sin trädgård. Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände det.
Han tyckte sig i detta buller höra en avskedshälsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andra kamraterna.
Ibland nickade han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning, som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och stramalj.
Han ströfvade länge omkring dernere vid stranden, gick på badhusbron der hans ensamma steg gåfvo eko och kände sig helt förvånad öfver att ingen liten bleksjuk fröken syntes till. Den enda lefvande varelse han mötte var alle-Hare, som kom traskande öfver gruset på sina breda tofflor och med synbar förvåning helsade den fordne festdiktaren, som man icke var van vid att se på denna tid af dagen.
Dagens Ord
Andra Tittar