Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 juni 2025
I alla fall hade morfar sagt, att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var konsul och satt i första kammaren efter jularna och kände kungen. Men trots dessa mörka spådomar fanns det inom honom något, som längtade efter skolan.
Skulle du vilja hjälpa mig? frågade hon efter en stund. Gärna, om jag kan. Jag tänkte resa härifrån med ångbåten, som går i kväll. Men därförinnan borde jag packa in mina saker. Jag spratt till. Reser du bort? Min röst uttrykte så mycken glad förvåning, att jag kände mig helt generad. Lyckligtvis märkte Agnes ingenting, ty hon svarade lugnt: Om jag på något sätt kan bli färdig.
En dag då han i sällskap med fröken Hagberg kom att gå förbi den lilla bokhandelsfilialen i societetshusets källarvåning proponerade han att de skulle gå bort och se på hvad nytt som utkommit. Förestånderskan, som kände honom från gammalt, helsade honom med ett vänligt: »goddag herr Zimmermann!» och William började mönstra de på disken framlagda böckerna.
Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en.
Om han ock fått brand i blodet af henne, fått kramp i nerverna, så kände han ändock en skuld, en representativ skuld, ty personligen var han ej skyldig henne något, då hon ej skänkt honom något annat än det hon var tvungen sälja. Detta att hon var tvungen sälja sitt blod, det var samhällets brott. Som samhällsmedlem kände han sig äfven i någon mån skyldig. På kyrkgårn är han ibland.
»Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» svarade jag. Och jag kände som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig. Men min hustru märkte det icke. Hon stod framför mig så strålande ung, som om intet moln skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte ett leende, som jag tyckte mig hava sett förr. Jag kunde blott ej erinra mig när. »Jag gråter icke längre», sade hon.
Jag var ung då, ung som du... Jag hade varit en svår syndare och fast jag befann mig på vallfart, kände jag, att jag ännu var lika fast i synden. Då skulle jag rida över en bäck och strax bredvid en tvättbrygga fick jag se ett linne, som hängde utbrett över en buske och torkade i solen. Det var så vitt, så litet och smalt, att jag genast måste trycka det till läpparna.
Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till rädsla. Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som mor tänt bara för min räkning
Mängden omkring mig skingrades, och jag blef där alldeles ensam. Hon kommer inte mera ihåg hvarken mig, Antti eller hela vår lilla värld här, tänkte jag för mig själf och kände i detsamma att jag aldrig skulle glömma henne. Och likväl voro mina känslor gentemot henne mycket blandade. Jag var glad och tacksam för att hon reste, men saknade henne dock och hade ledsamt efter henne.
Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. Då allt var över, smög sig Ernst-Olof ut bakvägen till villan. Han kände ännu svedan efter faderns spanska rör, nå, det gick över, men djupast inne bodde en smärta som ej läktes så lätt: han, hjälten, öns bäste pojke, exemplet för alla de andra, hade fått stryk, stryk som en helt vanlig pojke. Ernst-Olof gick sakta uppför backen till Societetshuset.
Dagens Ord
Andra Tittar