Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 september 2025
Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel. Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och vän, ropade honom och viftade med handen.
Vi skola gå och se på staden. Ja. Vi skola släta håret först och knäppa klädningen, talade Tiina Katri inställsamt; jag kommer också med. Låt bli mig, låt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort bort! Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka. Tyst, tyst, eller binda vi igen händerna, sade Holpainen. Ni får inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst ... tyst...
Då han kom förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst.
Ryggen rätades, de hopsjunkna axlarna höjdes tum för tum, bröst och mage buktade sig i ståtliga kurvor, huvudet lyftes, kinderna spändes ut, håret reste sig yvigt, skägget stirrade ut åt alla håll. Endast ögonen förblevo sig lika, grå och glanslösa som två kulor av gråsten.
Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor! Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko se porträttet där soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar, och man knaprar karameller på ett nattduksbord fy fan!
Seså far, upp nu, lossa på penningpungen och säg till mor om en sup! Nu är det sagt hvad som skall sägas. Eller vill ni höra ännu mer? Antti strök håret från ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso fortsatte: Nå, en rigtig arbetsmyra är han dessutom! Han super inte mer än de andra och har aldrig varit en sådan qvinfolksfångare som mången annan här i socknen.
Hon var stark som en karl, det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga», då hon spände armmusklerna till motstånd. Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var hemtrefligt och behagligt.
Hans gamla halmhatt hängde som en våtduk i hans hand, då han kom in, sommarrocken slöt sig som ett kålblad till hans lemmar, håret låg spridt och drypande kring anletet, och hans hälsning bestod i ett pustande utan ord. De första ögonblicken kunde jag ej låta bli att le, men detta förtörnade honom så, att han fick sin tunga lös. "Ja, ja", sade han, "det är lätt att skratta, men nu är det slut!"
Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns bröst och begynte snyfta. Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga och våta små händer i sina.
Hon stängde dörrarna och kröp ihop under täcket, liksom för att dölja sig för hela verldens ögon. Och nu brast hon omsider i gråt och grät så häftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet genomblöttes af hennes tårar, håret föll ner i långa lockar och klibbade sig vid den fuktiga pannan. Hon grät så länge, tills ögonen ej mer gåfvo några tårar och trakten under bröstet kändes alldeles tom.
Dagens Ord
Andra Tittar