Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 juli 2025
Elsa trängde sig in mellan pappa och magistern, som sutto och rökte på gungbrädet under kastanjerna, och hennes blick flög bedjande från den ena till den andra. O, den som finge gå till dansbanan i skogen! Hon utvecklade förgäfves all sin inställsamhet. De gamla gossarna förklarade enstämmigt att de icke ämnade sig till dansbanan.
Genom en instinktlik rådighet, i hopp att kunna dölja hela affären med fårahjorden, hade gossarna, i samma ögonblick herr Gyllendeg kom öfver dem, slutit en ogenomskådlig krets kring trumslagaren och stodo nu beredda att med all möjlig ångerfullhet och ödmjukhet i sin min kapitulationsvis lura sig till fredligt aftåg, sen de först skaffat trumslagaren tid att gömma den döda.
De kommo in yrvakna och allvarliga, och de satte sig ned vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon en gång hade sagt: »När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna skola finnas omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.»
Det hjälpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om, vad de stora gossarna sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för mammas skull behålla sina vackra lockar, som mamma tyckte så mycket om. Sven höll på, att de skulle bort. »Jag vill inte se ut som en flicka», sade han. Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon skulle så mycket som röra vid de vackra lockarna.
Och när hon sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig, innan hon dog. Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.
Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och sade: »Men nu vill du ju leva?» »Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att aldrig glömma Sven.» Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm.
Sonen hade genmält, huru det visst var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå, om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider.
Vad som höll mig kvar, var ju gossarna. Först och främst. Men jag vill icke göra mig bättre, än jag är. Det var också maklighet, som band mig. Jag är av begynnelsen tung, ovig, maklig. Jag hade det bra, behövde icke arbeta, icke oroa mig. Jag stannade. Han gjorde en tvär helomvändning. Abraham följde, oviss. Det var skam, det var försoffande.
Det blir icke af nöden för utförligheten af denna berättelse, som visst icke i någon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva här alla de hotande ord och förbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr Gyllendegs visit interfolierade sina omdömen och berättelser om densamma och om honom.
I ett hänseende måste likväl prosten Eberhard ha svikit de asketiska idealen, ty prostgården vimlade ständigt av barn. Prostinnan använde tre rum till barnkammare. Ett för flickorna, ett för gossarna och ett för äldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga påstodo, att han överansträngt sig, andra åter menade att han förälskat sig i en adlig fröken.
Dagens Ord
Andra Tittar