Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 maj 2025
Var han icke orsaken till detta själfmord, denne ytterst själfviske, lönvänlige, men dock så råe tyrann, som hon hade trott på och hvars behagliga utseende bedragit äfven henne? Frun vände sig nu med frågande blickar till Lottas piga, som stod längst bort, förgråten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.
Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu... så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen...
Hon drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar. Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp för att fortsätta resan till Helsingfors.
Stellan höll henne ännu kvar: Säg, farmor, lova mig, lova mig att inte säga något till pappa lova det Det ska jag visst göra, mitt barn. Sov nu gott. Hon tände ett ljus och släckte lampan. Han låg länge vaken. Han var så förgråten, att det kändes som om hans inre endast varit en flytande massa.
Skulle då icke Gud förlåta henne, om hon ville återse sin egen son och med honom på sin arm kasta sig i stoftet för den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en hälsning, icke ett ord hade hon fått från Sofia, och hon såg henne för sig, nedböjd, åldrad, förgråten. I allt annat fick hon ofta frid, men när hon var ensam med sig själv spratt hon upp och viskade kvidande hennes namn.
Det blev noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen på armen. När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen på sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta på höljet, men den gamla nunnan sade till henne: Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se på honom.
Det föreföll honom till sist, att han var så liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä... Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ, att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter. Han bara storgrät.
Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för sig själf ur psalmboken: »I världen är så mörkt och tungt, hvarthelst jag än må lända.
Förgäfves, natt, Förbreder du ditt täcke öfver nejden; Du har ej mörker nog; jag ser ännu Den fasansfulla synen, ser dem komma, Ser honom, med den stela, trygga gången, Och Minna vid hans sida, med förgråten blick Och bleka kinder, härjade af tårar; Ser Minna stappla vid hans sida, lik Den halft förblödda hinden, som vid foten Af altaret mot offerprästens stål Med vemod blickar opp och tigger döden.
Dagens Ord
Andra Tittar