Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 juli 2025
Förgäfves, natt, Förbreder du ditt täcke öfver nejden; Du har ej mörker nog; jag ser ännu Den fasansfulla synen, ser dem komma, Ser honom, med den stela, trygga gången, Och Minna vid hans sida, med förgråten blick Och bleka kinder, härjade af tårar; Ser Minna stappla vid hans sida, lik Den halft förblödda hinden, som vid foten Af altaret mot offerprästens stål Med vemod blickar opp och tigger döden.
Fräls oss, Herre, och förlåt! Ära vare Gud i höjden, Friden, fröjden, Saligheten vare hans! Han skall oket sönderkrossa, Oss förlossa, Som om ingen synd mer fanns. N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps. Ljud, psalm, om hinden, som förskräckt På öde stigar jagas, När morgon nyss i dalen bräckt Och det på bergen dagas.
Hvad som blifvit sagdt om andra delen af ifrågavarande arbete gäller till det mesta äfven om den tredje eller Hinden . Berättelsen hvälfver sig blott icke här omkring samma ämne, såsom förhållandet är i Hermitaget, utan upptar växlande skildringar, till största delen likväl hållna i beröring med herr Hugo och hans familj.
Dagen nalkas, morgonvinden Bådar det från dal till dal; Turturdufvan vaknat, hinden Skymtar fram ur skogens sal. Första Half-Choren. Se! solen vänlig och ung går opp, Och skådar glad ifrån kullens topp De vida fälten, de blomsterrika; Allt är så festligt och är så lika, Som då i fjol Hon vid vårens hand Här såg ikring öfver Juda-land.
Ren är solen skymd af bergen, Dagen bleknar, purpurfärgen Mister hvalfvet ren; Månen klarnar öfver dalen, Sången börjar näktergalen, Härskarn väntar. Är blott Seidi sen? Nej, hon kommer! Lätt som vinden, Tyst som skuggan, skygg som hinden, Sin gemål hon når; Blygsamt ren sitt knä hon böjer Och vid härskarns solblick höjer Slöjans dimma Från sitt anlets vår.
För markens skull, som ligger vanmäktig, därför att intet regn faller på jorden, stå åkermännen med skam och måste hölja över sina huvuden. Ja, också hinden på fältet övergiver sin nyfödda kalv, därför att intet grönt finnes Och vildåsnorna stå på höjderna och flämta såsom schakaler; deras ögon försmäkta, därför att gräset är borta.
Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig. Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje; hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust. Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
Sof, som liljan, hon slumrar bort, Flyktigt bruten af höstens vind. Sof, som hinden, tyngd af pilar, Somnar in och förblöder. Hvarför sörja förflutna dar? Hvarför minnas, att sällt du var? En gång måste våren vissna, En gång glädjen, o hjärta! Äfven du har din majdag sett; Hvad, fast icke den evig blef! Sök blott ej dess milda låga Än bland vintriga skuggor! Minns du sällhetens stunder än?
Dagens Ord
Andra Tittar