Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 juli 2025
Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma sig.
"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på fingret åt Sylvia. Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna". De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans rörelser och uttryck.
Gök, min älskling, låt dig höra, Vidga strupen, brun som sanden, Höj ditt bröst, som bönan brokigt, Ljufva gäst från södern, svara: Går en vecka jag i lockar, Utan hufva huru länge? Månne ett år, månne tvenne, Månne hela lifvet genom Eller knappt ett år kanhända?
Men om sommarn arbetade de ute, de andra, då kunde han sitta hela dagen ensam vid fönstret, der hans bord stod. Han arbetade så flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med sylen och sömmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick sömnigt. Hans natur var så.
Elis Eberhards ulster sken i sömmarna, uppslagen voro snusfläckade och kantslitna. Snusnäsduken vajade tungt och bedrövligt som fanan i ett sorgetåg, och den var dunkelt röd som en smutsig stoppsignal. Jublets haka täcktes av en gråvit stubb, den guppade och skalv som i sinnesrörelse, men en brun liten strimma från mungipan ned i skäggstubben förrådde tuggbussen.
Och länsman tog fram sina brillor, hornbågade och försedda med stora, runda förstoringsglas. Hans ögon hade färg som gråsten, men bakom glasen fick stenen lyster och blänkte som pärlemor. Länsman ställde ljusen i en halvring kring luntorna, snöt sig stillsamt i en väldig, brun näsduk, torkade näsa och mun och skägg och hjässa och sade: Då ber vi herr greven stiga in. Gästgivarn öppnade dörren.
Men jag vet, att, när jag gifte mig, var jag så ung, att jag trodde kärleken vara ett botemedel mot all världens olycka, och när jag såg Elsa strålande och lycklig, när vi följdes åt i skogen och på sjön, när jag såg henne bli brun av solen och hennes vita lemmar sköljas av sommarvågen, då glömde jag, att olyckan kunde komma, och jag intalade mig att vad jag befarat endast var en inbillning.
Han är barbent och brun, och emedan det kyler mot aftonen sticker han sina små fötter under mammas klänning. Han tigger om att få sitta uppe så länge solen är kvar. Undrande följa hans ögon det sista flammande skimret av solen, som försvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stödd mot handen, som tänkte han på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord.
Hon hade aldrig fått en hel dräkt, aldrig ätit vid ett bord, aldrig sovit annat än i hö eller halm. Hon visste ingenting om världen, varken om den var två dagsresor lång eller tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta på tuvan som en brun stubbe utan att hitta något särskilt att grubbla på, vemodig snarare än glad, men aldrig heller verkligt bedrövad.
Hon talade alltjemt med den i munnen, det rök om henne, tankarne togo form och orden rullade ut som pådrifna af ett ångande inre maskineri, det var ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon hade långt, rakt nedhängande hår, svart och tunnt, brun frisk hy och en figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig, dyrbar och prålande.
Dagens Ord
Andra Tittar