United States or Benin ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på fingret åt Sylvia. Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna". De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans rörelser och uttryck.
Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt slutna om det främmande, stelt blickande barnet. "Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma. Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.
"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och färgade hennes fötter och ben gråa. "Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen svan", fortsatte hon. "Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg ut som den grannaste docka.
"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun, "eller får Ante komma ner till oss." Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes förut leende, lyckostrålande, anlete. "Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla Sylvia min är ensam hon, utan liten syster."
Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma energi som förut Lucias. Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.
"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var Rofvornas och de andra barnens mamma. Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun. "Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.
Den kom i en mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom, vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård. Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad.
Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma."
Tjänstvilliga väninnor hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det, och såg så åter världen med lugna ögon.
Men hon kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes knä och ville vara lillbarn. Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte. När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp.