United States or Brazil ? Vote for the TOP Country of the Week !
Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade efter en noggrann undersökning att han var stulen levande , bortförd med våld av illasinnade rövare.
Blott Almblads stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf. Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för resten törs jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur han får det. Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd.
Då sålde eller köpte Almblad aktier och andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det blev en hacka över. Och på middagen gick han till båten, hämtade post och tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen satt han hos Adolf på en liten pall och talade om dagens händelser. Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du ska få leva, Adolf! Ingen ska slakta dej!
En avlägsen släkting skulle Almblad möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen tillagades på ett aptitligt sätt men äta upp Adolf, nej, det gick inte. Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt: När ska vi slakta Adolf? Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek. Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora höstslakten har väl inte börjat än?
Där låg han mitt bland sylta, korv och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det var han, vår Adolf! Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i fönstret. Där fanns ingen gris! Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris.
Svetten rann av honom, ty det var en varm vår. Fru Almblad kom då och då ut på marken med ett glas och en pilsner samt ett uppmuntrande ord. Tänk, så duktig du är! Tänk, så bra att vi få potatis till vintern! Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen värkte om nätterna så att han måste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda kort och det lindrade värken.
Frampå morgonen föll han i sömn och såg potatisland. Härligt stora potatisland med potatis stor och fin som astrakaner. Då Almblads potatisland var färdigt, satt han en kväll på sin veranda och såg ut på den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som han själv burit hinkvis från sjön. Almblad var lugn och nöjd, ty framtiden och dess potatis var hans.
En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan, direkt från gatan. I hatt och kappa sjönk fru Almblad ned i soffan framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma: Jag har sett honom!! Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?
Alla tyckte att det var ett vackert namn och lätt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla villorna på ön. Adolf vägdes en gång i veckan. Och han tilltog i vikt. Han var tjock och fet och rund och såg lycklig ut. Han var på väg att bli ett svin. En dag sade en vän till Almblad: Vad ska du göra med Adolf? Vad jag ska göra med Adolf?
Nej, Adolf! Jag har sett Adolf! O, Gustav, han låg i Avéns matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade ett stort äpple i munnen! Hur vet du att det var han, sade Almblad. Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat han fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren jag kände igen ärret. Det måste vara han!
Dagens Ord
Andra Tittar