Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 september 2025
Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget utseende. Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken smutsgul som sjukhussängarne.
Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade: Låt oss återvända! Han lyssnade till vindens toner och upprepade: Låt oss återvända! Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad, varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade.
Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av arbetarne, som förut varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sköte.
Det är så lätt man rörs och andas ren; Ej mer en brännhet sol med stupadt sken! Af sommardagen finns ej öfrigt mer Än västerns glans, som genom lunden ser, Och vindens fläkt, som, redan matt och sval, Skall domna snart på blomstren i vår dal. Blott du, den silfverklara kvällens vän, O talltrast, bryter nejdens tystnad än!
Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar. Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln. Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
Min moder är mycket olycklig.» Riddaren sänkte sin panna och lade armarne över bröstet. Sorgbarn, sade han, du som förstår vindens språk, vad förkunnar han nu, ty nu ropar han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva. Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande. Sorgbarn svarade: Vinden säger: »Min fader ville i dag döda min moder; han sköt en pil mot hennes bröst, men hon flydde.
Men vad säger han nu? Nu höres hans röst omild i skogen. Vinden säger: »Min fader var icke olycklig, ty han hade glömt min moder och sökte henne icke. Han älskade en annan, som kom från norden.» Vinden har en trolös fader, sade riddaren. Men hör, hur det klagar i skogen! Det är åter vindens röst. Vad säger han nu? Vinden säger: »Jag är ammad vid ett suckande bröst; jag vyssades med klagosånger.
Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt Och jorden le, liksom af änglar buren, Och vindens susning, bäckens sång och allt Var barn som jag och lekte med naturen. Men snart du flydde, sköna barndomsvår, Att aldrig värma detta hjärta mera. Ack, lundens fägring knoppas år från år, Men lifvets blomma en gång och ej flera.
Men luften var het och tryckande trots skuggan, och vindens sakta sus i trädkronorna högt öfver dem såväl som vågornas skvalp mot stranden sjöngo dem till sömns. Då kom ett glänsande föremål susande emot dem och träffade den lilles öra. Förskräckta rusade de båda upp. Men två stora, svarta händer höllo fast Frumentius. Han utstötte ett rop af förskräckelse, men sedan återfick han fattningen.
Dagens Ord
Andra Tittar