Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 oktober 2025
Det blev hastigt mörkt omkring henne, och hon gled ned innanför järnspjälorna i den djupaste vanmakt. Ormarna, som kände värmen från hennes kropp, lyfte dåsigt sina huvud och slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de ännu hårdare åt på knutarna, men löste dem igen och hela nystanet rörde sig.
Anna hade vid moderns hjärtslitande rop farit upp i sängen. Hon stirrade med slöa blickar på männen, som kommo med båren. Därpå sjönk hon utan ett ljud tillbaka mot kudden en välgörande vanmakt beröfvade henne för en stund medvetandet af den sorgliga verkligheten. Brefväxling med de små. Lösning af prisuppgifterna i Barnavännen 1904. N:o 1. Skalbagge, luften, humlor.
Känslan av vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men “höll reda på munnen“, som man säger och pratade sällan upp hemligheter.
Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden, rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande kunde resa mig på mina knän och händer.
Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig. Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall.
Och han sade till mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens tid.» Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen. Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar detta.
När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen. Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han emottog detta budskap med lugn.
Så hvila ut till morgondagens mödor, Du ödets korsbelastade slafvinna, Och glöm, så länge du kan glömma än! Åt mig har natten ingen sömn att skänka, Min hvila är en vanmakt blott att bära Det lidande, som samlas öfver mig. Men jag vill sitta och ditt lugn likväl Med glädjeblandadt vemod än betrakta, Som sorgen sitter vid en älskad graf Och gläds åt blomman, som gått opp däröfver.
Arvid Stålarm. STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! Elfte scenen. Daniel Hjort. Johan Fleming. I vanmakt fallen! Naturn är altför god. JOHAN FLEMING. Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
Han rös till i en sällsam lustkänsla, blandad med den tillfredsställda åtråns ljuvt tacksamma vanmakt. Han satt senare på kvällen uppe vid sitt fönster i mörkret och betraktade den blå rullgardinen, bakom vilken Josef andades och levde. Plötsligen slog tanken ned i honom: Om jag aldrig träffat honom! Vad skulle ha skett då?
Dagens Ord
Andra Tittar