Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juni 2025
O fröjderum, o hälsoort, Där sorgen själf sig gläder, O allom öppna himlaport, Där inför Gud man träder, Guds kyrka! Fast bestånde du, Dig helge våra barn ännu, Som vi med våra fäder. N:o 236. En kristens stridspsalm. Till strids, o kristen, rusta dig, Låt sömn och dvala fara!
Och både stora och små skola dö i detta land, utan att bliva begravna; och man skall icke hålla dödsklagan efter dem, och ingen skall för deras skull rista märken på sig eller raka sitt huvud. Man skall icke bryta bröd åt någon, för att trösta honom i sorgen efter en död, och icke giva någon tröstebägaren att dricka, när han har förlorat fader eller moder.
Men minnet, som är hennes smärta, blir tillika hennes tröst. Kännare av människohjärtat veta detta väl. De fördjupa sig tvärtom med detsamma i betraktelsen av det älskade föremålet. Vid stora allmänna förluster behöver detta deltagande ej framkallas. Också är det vid sådana tillfällen som den sanna sorgen bäst visar hela sin förädlande förmåga.»
I pulsar, svallen vildare än hafvet, Att fasan ej må isa edra böljor! Ja, det är hon! Förnuft, släck ut din lampa, Den lyser opp en afgrund! Samla, natt, Från halfva världen hit ditt mörker, fallen, I klyftor, öfver oss och oss begrafven! Vansinniga! I denna fasans nejd, I denna stund af skymning och af hvila, Då sorgen sofver och då glädjen drömmer, Hvem söker du? HON. Ha, ja, hvem söker jag?
Ännu vid hans fötter på golfvet Steg en strimma af rök ur den knappt halfslocknade pipan. Skön i sin slummer han låg, ohunnen af sorgen och oron, Skön som den åldrige är, då de glesnade lockarna hvitnat, Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit, Medan en lång, lång lefnad af ljus och förtröstan och kärlek Röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet.
Det der menar du icke; ånej Liisa, det menar du icke. Du skulle icke säga det; hon var så kär i dig, din mor, hon älskade dig, allt ifrån första stund. Och så dog hon af svält och elände. Emedan hon gaf dig allt hvad hon hade, klädde dig, höll dig fin och snygg... Och min far, den...? Ja, han var och förblef borta. Dog han ... eller hur? Kanske han dränkte sig i sorgen?
Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne. Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem barnen hunnit in. I dag knuffade de Anna-Lisa före sig.
Ja, när jag en gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark, vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta, vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad verklighet. Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig.
Om vi vår vilja fått, Om du oss hade gifvit Allt, hvad som önskadt blifvit, Ack, hur då illa gått! Hvad är, som oss behagar? Jo, att i lustar gå. Men du gaf klara dagar Och mulna likaså. Där modet blef för stort, Där lät du sorgen komma; När sorgen gjort oss fromma, Kom trösten lika fort.
Har du tänkt på att det kommer en stund, då du skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land, och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det?
Dagens Ord
Andra Tittar