Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juni 2025
Tiden läkte dock sorgen, och nu i främmande gårdar Blomstra de älskade barnen på nytt; men själf med förnöjsamt Sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan Sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger." Sådant berättade där den ärlige Aron, och honom Hörde med tårar och gråt den goda, förståndiga Anna.
Jag sitter nu beklämd af dröfve tankar, Min längtan och mitt hopp för tross och ankar, Ty väderguden blåser strängt emot Med ömkan af den sorgen som mig sårar, Och himmeln fäller, lika som jag, tårar, Sjuk af min sot.
Och jag, arma flicka, fiker, Söker skingra saknans mörker, Vårda värmen i mitt sinne, Vill som våren vänlig vara, Synas ljus som sommardagen. Och jag gläds, fast sorgen gnager, Ler, fast tåren trängs i ögat, Men min fågel märks dock icke. Hvarför är så flyktig våren, Hvarför dröjer sommarn icke? Så jag tänkte fordom ofta, Frågte, utan svar, af mången.
Emellertid skulle talaren enligt vanliga begrepp gått lös på ämnet efter en så grundlig inledning, men sorgen är djup och hans känslosträngar dallra: »Vore dess föremål verkligen de förgängliga, var funnes då tröst, om ej i glömskans och förströelsernas flod? Men det är ej så.
Peka finger åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får tänder, menar Edvard". "Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan.
Ty att sorgen skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta vi däremot aldrig.
Och därför kan jag ännu säga: Välsignelse över livet, och vad livet gav! Att välsigna livet, för vad det tog, det kan jag inte. Men det hände oss i stället, att sorgen kom i vårt hus, och jag förstår nu, att den kunde ha skilt oss, därför att jag icke förmådde att sörja som hon. Men jag vet med ödmjuk tacksamhet, att så dock aldrig skedde.
Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade aldrig skådat någon annan man, än hennes fader. En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn.
Jag skall då vara borta, men han skall förstå, att som han skötte bågen, förstod också Penelopeia att sköta sin lätta spole. Jag är icke olycklig längre. Jag vill böja mitt hufvud och i stilla flit möta dagar som komma och dagar som gå. Jag är icke olycklig, men sorgen bor i mitt hjärta. Jag älskar den, ty den gafs mig af honom min kejsare, min kung!
Dagens Ord
Andra Tittar