Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 juni 2025
O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig! klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ. Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar.
Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner Den åldrige och ger till svar: "När solen strålar, höge furste, mild och klar, Är jorden strålande också; Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln, Då mulnar jorden ock i sorg." Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser. Den ädla flickan kommit nyss Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets; Den gamle varsnar henne nu.
"Unge herre", hördes lugnt den gamles svar, "Långsamt far man, när från eget land man far. När man ser sitt folk med skam fly unnan bara, Då lär bättre sofva än att vaken vara. Hvarför skulle jag mitt gamla anlet två? Mera öppen hade blygseln synts därpå. Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa; Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.
Och många människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke förintelse.
Tag allt, hvad mörker finns i graf, Och allt, hvad kval i lif, Och bilda dig ett namn däraf Och det åt honom gif; Det skall dock väcka mindre sorg Ån det, han bar på Sveaborg." Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning, Förtappad är han evigt, om han dör.
Han började till och med anse honom för en i grund och botten hygglig pojke, varken så högfärdig eller så oemottaglig för högre intressen, som han enligt Josefs demokratiska teorier borde vara. Men såsom Josef Nilson talat den första eftermiddagen, talade han till Stellans stora sorg aldrig mera. Det var som om han sagt sitt sista och definitiva ord.
Ett fordrar jag, ett måste du förstå likväl, Att ej i mina domar blanda dina in Och föra in en annan styrelse än jag. LEONTES. O fader, fader, huru bitter är din lott, Om äfven mig du måste frukta! LEIOKRITOS. Tänker du Det verkligt, så bespara då mig denna sorg! Leontes, länge varar ej, så hoppas jag, Det läge, som oss söndrar. LEONTES. När förändras allt?
Men nu är jag just en sådan där på något litet sätt troende, fast icke fullt säker, jag kan ej komma ifrån det. Således är självmordet ingenting för mig. Det skulle dessutom bringa mina anhöriga sorg intill döden, och det har jag ingen rättighet till, i all synnerhet som de kanske lidit och lida lika mycket som jag, och ändå ej bringa mig denna sorg. Självmordet är ej för mig.
Kom, om du mäktar komma, eller kommer jag Till dig; säg, hur du önskar. LEONTES. Låt mig slumra hän I stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död, Den blir min glädje, låt mig ostörd äga den. Men efter ödet vänligt unnat mig en vän Att anförtro min enda afskedshälsning åt, Så tag den nu och för den till Leiokritos.
Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig, Du flydda, Du hör mig ej, du ej öppnar mig Din hydda; Min tår ej räcker, Min suck ej väcker Det bröst, som stoftet och natten täcker I grafven. Dock, ömma vän, fast för ödets slag Jag dignar, Min sorg är ljuf, och min smärta jag Välsignar; Ty du har vunnit Och friden hunnit: Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit I grafven.
Dagens Ord
Andra Tittar