Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 juni 2025
Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och åskan. Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg.
Upptänd av mjödet och den allmänna yran, där ingen längre kunde skilja mellan sorg och hämndbegär, knäppte Ingevald slutligen de stora silverringarna ur sina öron och trängde sig in under lågorna. Där har du gott silver, husfreyja, ropade han. Det är finnkvinnans arv. Håll fram det inför de isskäggiga i domaresätet.
Jag, min son, var nog olycklig att ha en annan mening än de andra; var är ve, var är sorg?
Stum på gräsets matta nära stranden Nu hon sitter, sänker som i drömmar Stundom ned sin marmorhvita panna, Tills på nytt ett gny af vilda fröjder Skallar genom nejdens lugn från slottet Och hon väcks och ser mot skyn och lyssnar. Dock ej sorg blott talar milda ögat, Äfven oro. Ofta skrämd hon skyggar För en fläkt i lundens löf, för trastens Skarpa drill från topparna i skogen.
I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.
Menniskorna gå i sin sjelftillräcklighet och tro sig nog, så kommer slaget, och man ser hur man behöfver hvarann alla. Låt oss vara upprigtiga mot hvarandra och öfverseende. Gossens sorg tog af i ett ögonblick. Han hade fått en vän, och en mägtig, klok, manlig vän, som han beundrade. Huset kläddes nu med hvita lakan för fönstren. Du behöfver icke gå i skolan, om du icke vill, sade fadern.
"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa körkan, för då kan int prästen läsa där." "Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli." När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg gästade.
De räckte först hvarandra hand Vid månens dröjda sken; De hjälpte upp hvarann, men stå Förmådde få allen! Till England kommo femtitvå, Af femton hundra, hem; Till Skottland, af två tusende, De kommo femtifem. De andra lågo döde där Eller kunde ej stå opp. Hvart spenbarn känner än med sorg Det blodiga förlopp.
Jag måste ha betraktat henne med en min av förvåning, som ej kunde missförstås. Ty hon frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände hon sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade länge därinne, och när hon kom åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg.
Ännu likväl, så länge en medtäflare Kanhända lefver, färdig att på första vink Stå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick Mitt inre skåda, får blott vis förslagenhet Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar. Det är min sorg för stunden, men ur den, blott den Kan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus Olympiskt härligt föds ur nattens kulna djup. Men se, Leontes nalkas.
Dagens Ord
Andra Tittar