United States or Costa Rica ? Vote for the TOP Country of the Week !
En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första ljusa sommarhem.
Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen, där en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och tallarnes stammar. Hör på, gossar, sade Sven och stannade, vi ha söndag i dag.
Men mellan dessa låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och fridsamt utseende. Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till stadens folktomma brygga.
Rösten sade: Sitt stilla, gosse, och sitt lätt. Väck icke dem som sover. Basilius satt stilla med hängande armar, huvudet bakåtböjt, det vita lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna ögon. Kärran rullade sakta, sakta, visslingen ljöd icke längre så skarp, dämpades för varje varv, tystnade. Kärran rullade sakta som om den befarit en bräcklig bro. Stannade.
Jag minns festdagar med blomguirlander och verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn. Vad den sommaren var kort, och vad hösten kom tidigt!
Denna lilla bräckliga jolle var icke bygd till att trotsa stormar och hög sjö, utan till att ligga kedjad vid en hvitmålad liten båtbrygga i en solbelyst vik. Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en smekning men öfverlemnade sig viljelöst åt det lilla behag hon kände då han tog dem.
Det betydde för henne sjelf frigörelsen från en ständigt tryckande ånget det betydde räddningen för hennes barn! Hon doppade åter pennan och tillade: »Vänta, hvad är den lik? Rosor som icke slagit ut, men som öppnat knoppen, så att man kan fånga en skymt af deras svala, rödare blad dernere. Eller doften af smultron uppe i en ensam, solbelyst backe, när man ännu icke fått ögonen på dem.
Höjde du då ren för sista gången Här en älskad röst, Du, som, lärkan lik, flög bort med sången Undan storm och höst? Skall det land, som såg din morgons blomma, Såg din middags guld, Icke äfven se din afton komma Solbelyst och huld? Glömmer du i Sveas blomsterdalar Fosterlandets skog Och vid sångerna af näktergalar, Huru vakan slog?
I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.