Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 juli 2025
Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och snyftade. Det var första gången, sedan den dag fem år tillbaka, då hon för första gången deltog i Herrans nattvard. Så satt hon en stund stilla och grät. En stund förgick. Så hörde hon på något afstånd glada röster; det var fästmannen och talmannen som, följde af fadern, gingo tillbaka till byn.
Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes: Du har fått för dansa, du! sade hon. Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig supa mer!
Nej, jag går jag, du må sköta dig och barnen bäst du vill. Efter du är mot mig som vore jag en ko eller oskäligt djur, så är jag otrogen mot dig. Jag går. Hon snyftade öfverljudt och höll händerna för ögonen. Är du så galen i honom, Leena, att du ska lemna barnen? frågade slutligen Peltonen med sina allvarliga röst. Honom, honom, nej, jag går inte med honom.
Hans far kom ut, såg på hästen, från hästen på Stellan... Och så köpte han den ! Stellan kunde ej tro sina ögon. Han kunde inte heller förstå italienaren, som ville sälja någonting så vackert. Han slog armarna om sin fars ben i glädje och tacksamhet, medan han snyftade: Tack, snälla, älskade pappa Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi ställa den?
»Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och så gick di till träsket ... där slogs di vid vaken ... dit ville nog Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.» »Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från smedjan. »Nej ... hon skulle nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det att stå emot det, som nu en gång ska' ske...»
Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot dess mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin panna. Hon snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af smärta som hon kväfde i kuddarne. På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade denna vildhet i utbrottet som en lisa. Det ringde på klockan der nere.
Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag skall . Vid Gud jag lovar... Så gå. Gå! Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Mannen med glasögonen stirrade hatfullt på honom. Plötsligt bet han i raseri samman tänderna, högg tag i en järnlinjal på bordet och skrek: Vill ni då att jag skall mörda er, skall jag mörda er? Om ni kunde, stackars människa men ni kan det inte, nästan snyftade han fram. Jag försvarar mig i alla fall av gammal vana. Jag är så stark mot ni.
Det är så, sade Anna-Clara och snyftade och grät, att man ska räkna till ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man se två vita hästar och så ska man möta ett rött parasoll och den första gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop det där och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag avskyr honom!
Fru Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise: Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det! Varför? Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen". Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka? Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise. Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det.
Dagens Ord
Andra Tittar