United States or Togo ? Vote for the TOP Country of the Week !
När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade han i sträv, bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd: Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen.
Men Mademoiselle kan då inte gå i bara linntyget heller fastän Gud skall veta, de ha inte mycket mer på! tills vi ha skaffat allt det, svarade Valentine förargad och böjde sig ned för att plocka upp. Samma förmiddag for Madame de Châteauneuf ut med sin nièce i alla möjliga fashionabla bodar och magasiner.
För var vagn, som körde in på gården, blev hon orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber. Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att spärra dörren.
Han grälade skämtsamt på henne, för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne nu skynda sig att göra toalett. Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet.
Dörren öppnades långsamt, försiktigt Valentine kom
»Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag hellre ville vara i Paris. Edmée-Louise de La Feuillade.» Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att besörja det i all hemlighet.
Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill hennes sängkammare, som Valentine bebodde, fanns med ingång från ett gammalt väggfast skåp en liten hemlig trappa, vilken därifrån gick direkt ner i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gaveln. Den var av trä och förfärligt brant.
Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag skall . Vid Gud jag lovar... Så gå. Gå! Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Bonaparte följde henne länge med ögonen. Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen, hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför spegeln. Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt.
I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade suttit på huk i trappan och väntat, alldeles utom sig av ångest. Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själv i sömn, alldeles förbi av den långa vakan och den utståndna ångesten. »L'adversité manquait