Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade, att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit uppbragta. Nu talade de till mig om mångt och mycket, som jag icke hade hört. Och som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv. Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring.
Därefter fortsatte han genast sin vandring med samma brådskande iver, och hans ögon, som fuktats under smärtan, glänste så lyckliga som i den största glädje. Det där är farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned ögonen och strök genom skägget. Folke Filbyter förstod alltjämt ingenting utan höjde bara ännu myndigare sin röst. Kom hit, Ingevald!
Det enda, som lindrar, är att låta smärtan få luft och jag utgjuter mina känslor på dessa blad, i brist på en lefvande varelse att tala till. Det är liksom drägligare nu. Men jag lider, jag lider förfärligt Jag är så alldeles ensam.
Hon visste icke om det var vrede eller smärta som hade öfverhanden; vreden öfver en orättvis beskyllning eller smärtan öfver att se sig förhånad för just det, som hennes själslif egde finast och vackrast. »Och du sjelf», sade hon till sist. »Har du också kommit för att studera mig?» »Naturligtvis!
Men för hvart skrufslag, som förde henne bort från den luft, han andades, kände hon sin viljas fibrer förlamas, och den iskalla sanningen smög sig öfver henne: att skild från honom kunde hon icke lefva. Det fanns icke längre någon bitterhet i hennes sinne; där fanns icke heller hvarken skam eller hat; och själfva smärtan hade sargat så länge, att eggen mist sin skärpa.
Det var orätt af henne att lyssna. Men, så hade hon också fått lida. Hon hade förkylt sig derute ... derför var hon så sjuk nu. Ah! nu började smärtan ånyo. Färgen kom på hennes kinder, kom som en svallvåg, tände röda lågor i hennes ansigte, det flammade ända upp till pannan, ögonen öppnades vidt, lyste som eld, och hon bet i läpparne tills de blödde.
Bättre att lidandet blefve kort. Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar. Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af lifsleda.
Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjärnan? Han mindes en handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en timme efter skottet. Hade han då känt någon smärta? Var han själv då en sådan vekling att han övervägde smärtan i ett dylikt fall? Fy fan! en sån stackare en människa kan vara? Och så det dugde inte, far och mor skulle aldrig överleva det.
Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning, viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra. O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre. Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner. Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja? Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd. Smärtan tärer min kraft.
Öfvergår han till vänskap, då har det åtminstone legat någon sanning i de känslor han visat, då är han en bra karl, och då skall jag hålla af honom. Klockan åtta. Jag går och går. Det är som om jag skulle digna af smärta; nej, det är som om smärtan ville urhålka mitt bröst med sina obarmhärtiga gnagande tänder fräta upp hela min varelse invändigt. Hjälp, Gud, om du finns!
Dagens Ord
Andra Tittar