Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
Nej, jag ångrar mig icke ett ögonblick Men hur jag lider! Det är som om smärtan visste, att nu står den sista striden, att nu måste den samla hela sitt raseri, och att, då den uttömt hela sin sammanträngda kraft, är jag fri. Vrid mig i stycken, martera mig, låt mig ligga halfdöd kvar, uttömd af trötthet, sönderbråkad och tio år äldre! Gör det!
Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar. Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men hans klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i blodiga drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst.
Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom den".
Och detta eldprof skall ha gjort mig starkare i mitt arbete. Lifvet för min egen räkning skall vara mig ännu likgiltigare än förr. Det skall komma en stor, harmonisk ro öfver mitt sinne, sedan kampen är slut. Det är som kände jag redan nu dess annalkande; det är som om smärtan hölle på att gå öfver i dyningar.
Utan att låtsa om smärtan i foten löste han upp det purpurröda sidenbandet, som sammanhöll hans långa lockar och gaf det åt den lille, som med ett gladt skratt tog det granna bandet och ej tycktes vara obenägen att göra den hvite främlingens bekantskap.
Det hade icke vexlats ett förtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade möte; men modern, som kände hvarje linie i hans ansigte hade sett smärtan bakom de bleka, beherskade dragen. De båda kvinnorna hade följt honom till tåget. Och medan de långsamt gingo från stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de sammanpressade läpparne som inbränd i moderns hjerna.
Fru Zimmermann satt och såg på denna bleksigtiga lilla kvinnomenniska, som stirrade henne så rakt i ansigtet och sade: »det har visst aldrig varit något». Hon satt och slets af det häftiga och lifsvarma i sin egen natur, af harmen och smärtan och afskyn och medlidandet; och hon vred sig under sin oförmåga att öfverföra något af sitt eget, röda, sydländska blod i denna månskensvarelse så att hon kunde få känna hvad det var att älska.
En blomma finns, den vi vår hyllning ge, En hälsoört för glädjen som för smärtan. Den heter kärlek. Blyg, ej skimrande, Den fostras tålig, gömd i edra varma hjärtan. Först där den hela kan, den blickar fram, I svaghet full af kraft och ljuf, fast allvarsam.
Där ligger en gladiator på marken en oskicklig en, utan öfning och triumfer och stirrar spörjande in i sin motparts ögon: skall han stöta till med ett enda säkert tag och göra smärtan kort, eller skall han låta klingan glida in tum för tum och göra slutet till en lång, förtviflad dödskamp? En stum, trotsig dödskamp, den ingen märker utom han, som böjer sig öfver den slagne.
Den gamla, som tillhör S:t Augustinerorden och bär de dödas dräkt därför att hon aldrig har levat livet, är mild som försakelsen och lär oss att le åt våra lidanden som vore de fröjder, ty hon vet hur välgörande smärtan kan vara. Icke ett förebrående ord, inga förmaningar eller predikningar.
Dagens Ord
Andra Tittar