United States or France ? Vote for the TOP Country of the Week !
Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur människan av inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli ful? Det syns mig omöjligt ... Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och det tycker jag gör tillfyllest.
Kanske kom detta av, att jag nu for mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!» Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig om på perrongen, när tåget stannade.
Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari, mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta klagade i sömnen. Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn? Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala, sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.
För HERRENS förtörnelses skull måste det ligga obebott och alltigenom vara en ödemark. Alla som gå fram vid Babel skola häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor. Rusten eder till strid mot Babel från alla sidor, I som spännen båge; skjuten på henne, sparen icke på pilarna; ty mot HERREN har hon syndat.
Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet därute föll, och när nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flämtande sken över den vita bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra blickar sökte, som våra tysta samtal rörde sig om, och som vi hade slutat med att önska befrielsen från alla plågor!
Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig. Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord. Så skrek hon: Eller med länsman, du! Eller med länsman! Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen som om hon haft plågor.
Men med Eufrats dubbla uttorkande beredes ock väg för de judar, som finnas öster om Eufrat, hvarest många af de tio stammarna nog ännu då äro, nämligen uti Persien, Armenien, Afghanistan och Indien, att återvända och förena sig med sina bröder i Palestina. Icke underligt heller, att de nu äro på det yttersta uppretade till följd af de plågor, som nyligen drabbat deras tillbedjare.
Men du skall säga till dem detta ord: Mina ögon flyta i tårar natt och dag och få ingen ro, ty jungfrun, dottern mitt folk har drabbats av stor förstöring, av ett svårt och oläkligt sår. Om jag går ut på marken, se, då ligga där svärdsslagna män; och kommer jag in i staden, så mötes jag där av hungerns plågor.
Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen. Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade. Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet. Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg mer kunde göra intryck på henne. Kall och oberörd skulle hon i detta ögonblick kunnat se alla kämpa med döden. Och några timmars än så svåra plågor voro ju i alla fall ingenting i jemförelse med ett långt och mödosamt lifs alla lidanden. Bättre att alla doge nu med ens, så att de skulle blifva saliga.