United States or Oman ? Vote for the TOP Country of the Week !
En och annan gång tog han pipan ur mun och spottade på det glödande järnet, det var allt. Han låg sällan stilla en natt, vid tretiden måste han upp och elda. Först när järnet glödde gick han åter till vila, eller väckte sin stackars hustru och skrämde henne med hårda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fåordig man, denne Johan Jacob Roth.
Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben. Ja, korporal. Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor?
Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol, tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet, så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst, skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska: Nej, det blir inte af. Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han steg upp från bordet!
Med möda kunde han röra den och gå till stranden, der han hade sin häst hos en fiskarhustru. »Bara hon kunde bättra sig, innan det blir för sent.» Han körde öfver isen. Kölden knep om öronen. Samuli satt med pipan i munnen och lät det gå som det bäst kunde. Den uttröttade hästen drog och knogade, men det led inte.
Först den ena pipan och sedan dem andra. Då flög måsen. Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton på rätt många olika sätt.
För resten är det brådt med skörden på prestens åker. I morgon skall rågen i rian. Tig och arbeta; det är Guds bud. Mera talades ej. Han gick ut ur stugan, tog pipan i munnen slog eld, nickade långsamt inåt, suckade och försvann. Om en stund hördes hästens steg; det gick långsamt, fot för fot på den ojemna, smala byvägen. Den unga qvinnan log så tankfullt. Det är inte värdt att vara ledsen!
Men i sin länstol talade så den vördige pastorn: "Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen, Väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden, Likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan, Synlig en stund, och lätt af en fläkt förskingras en annan. Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta Tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas.
Hittills, mente han glad och tryckte sin tumme i pipan, Hade han hållit sig mest till sitt metspö sommarn igenom; Nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden Refvar och krokar och sen begynna att fiska på allvar. Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan.
Han såg sig gå med en stor knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet, som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
Här må du lefva, min vän, på din ålderdom, lugn och betryggad, Beten meta åt mig, då jag fiskar med krokar om sommarn, Jaga från åkern svinen och höns och tuppar ur trädgåln. Slikt må om sommarn bli din befattning; den hårdare vintern Må du förnöta i stugan, och sitta med pipan i munnen, Bindande ryssjor och nät och lappande hålen på noten."