United States or Bhutan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om projektilen. Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang. Men han uthärdade elden briljant. Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd iakttagit Göransons underliga beteende, närmade sig nu betänksamt.
»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den. Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot måsen.
»Vad är det han har för sej, Göranson.» »Gomorron Jönsson!» sade Göranson. »Jo, si jag tror att måsen har frusit fast.» »Må dä!» sade Jönsson. »Jo, han har stått så där en hel timme nu och det är ju klart, att han inte skulle stå så på en isbit och frysa om fötterna om han inte var fastfrusen. Och för resten så rör han sig inte ur fläcken när jag kastar sten på honom.» »Må dä?» sade Jönsson igen.
Luften strömmade in, gladt hördes den jagande måsen Ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar Bruten allenast af fiskarnes slag, som lekte vid grunden.
Den tid har varit redan, då på strandens fjäll, I armod sänkt, försmådd, förföljd, förtryckt, du bott, Ur stormupprörda böljor, vilda måsen lik, Med trägen möda hämtande en sparsam kost. Den tid har varit, gamle, är ej mer och skall Ej heller komma; så kan allt förändras. EUBULOS. Ve.
Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas själar till andakt. När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna och grep geväret. »Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang!
Om några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på ett av flaken. Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans poetiska själ kallade det.
Först den ena pipan och sedan dem andra. Då flög måsen. Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton på rätt många olika sätt.
Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån. En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.
»Då får Göranson vänta tills han kommer igen», sade Jönsson orubbligt. Göranson funderade. Att låta det stackars djuret stå där ute och lida gick ju inte för sig. Skjuta måste han om han också skulle få böta för det. För en djurskyddsordförande fick inga dylika småsaker utgöra något hinder. »Jönsson», sade han efter en stund beslutsamt. »Hur mycke böter blir det om jag skjuter måsen ändå?»