United States or Tonga ? Vote for the TOP Country of the Week !
Blott kärleken fäster En flykting från skyarnas rand, Och himmelens gäster Besöka blott leende land. Mitt hjärta skall blomma, Min känsla skall ljummas på nytt; Kanhända de komma, De vingade änglar, som flytt. På den röda älfvens botten Fiskade en gosse pärlor, Fann en pärla, blå som himlen, Och som himlens stjärna rundad.
Men då han samlat allt, att en pärla ej mera var borta, Tog han sin ränsel, öppnade dörrn och, af hundarne ansatt, Gick han och ledde vid håret sin bror som en fåle till stugan. Annat hade likväl den förståndige Ontrus i sinnet, Än att med kärleken låta bero, sen han varorna bärgat.
En tår, som daggens pärla klar, I purpur glödde på Nadeschdas kinder, Och tyst och utan ord Hon kysste leende den gamles panna. O, att du födt mig så, att de stjärnors glans, Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn, Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Sommaren 1836, medan Runeberg på Degerö, nära Helsingfors, en skärgårdsnaturens pärla, fullbordade sin inlandsidyll, fullföljde han ock sitt beslut att lämna universitetet och ansöka en ledigblifven lektorsplats i latin vid Borgå gymnasium, till hvilken tjänst han utnämndes i februari 1837. Nu fann man dock vid universitetet, att något borde göras för att kvarhålla skalden.
Och han nämner med glädje ett ord och par Om madammen och skrattar smått; Men han mulnar också, då du ler till svar, Om ej löjet är gladt och godt. Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå. Och var hon vacker, och var hon ung? Hon räknade tjugu år, Sen tredje Gustaf var Sveriges kung Och hon i sin lefnads vår.
Sådan slöt han denna dag; Nästa morgon, tre vid lag, Sen han fått en smula blunda, Var han ren helt annorlunda. Var mest såsom vanligt förr, Tittade ur stugans dörr, Lika skarp som förr i synen, Och drog valk vid ögonbrynen. Tog en pärla, förrn han for, Snäste till sin yngre bror, Gaf vid ån en örfil redan, Rökte friskt i Perho sedan. Gud vet eljest, hur det är.
Och den trogna satt och grät på stället Än, när solen sjunkit bakom fjället Och den bleka, nattomhöljda stjärnan Uppgick öfver tärnan. Nästa morgon blef hon än där funnen, Men dess tårekälla var förrunnen, Och mot korset, som hon slöt med armen, Slog ej mera barmen. Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod! Ej din pärla jag sökt, strålande ocean!
Det är en spådom, sade han mörkt, att när av vårt ätteblod en gång någon blir född, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla, skall det ske stora under i den mannens eller kvinnans hjärta. Jag fruktar, jag fruktar, att det länge kommer att töva till den stunden. Hon satt kvar och vilade ena handen över locket på hornet liksom med en önskan att få fortsätta att tala med honom.
En tår sågs fylla sig sakta i flickans Öga och rullade ned som en daggklar pärla på kinden; Men med en halfdold suck hon frågade: "Talar han sådant, Talar för andra han sådant, för mig upptäcker han intet! Sluten går han och tyst här hemma, och säger han något, Är det om bössan blott eller fågelfänget, han talar, Mest dock svärmar han kring som en storm i skogarna ensam.
Flickan drog sin dolk, stack hans fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med sina läppar den lilla pärla av ungdomsblod, som framsipprade. Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en droppe av sina ådrors saft, som av Erland bortkysstes begärligt; ja, han höljde armen med kyss på kyss och lade den kring sin hals. =Tvekampen.=