Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
Der stod pianot, bordet med blomsterkorgen, Nadjas stora mörkröda fåtölj och dörren midt emot. Draperier i samma färg föllo ned och täckte till hälften ingången till sofrummet, tapetseradt och möbleradt i grönt. Han drog henne sakta till spegeln. I det osäkra skenet stodo de der och betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mörk och blossande.
Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det alls icke rört dem. Åtminstone icke med mitt samtycke, kom det plötsligt från Bertha. Icke med mitt heller, hördes några osäkra röster ur skocken. Jenny skrufvade sig litet nervöst: Det är ju icke underligt, om flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som .
Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill... Hon följde dem med ögonen. Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat, och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och osäkra rörelser. De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram, nedhukade, kännande sig för.
Slutligen hamnade hon på andra sidan, tog upp barnet och gick hemåt på den smala, slingrande gångstigen. Skogen var nu stum. Rosenskimret var borta. En och annan blek stjerna blänkte der uppe. Det var fuktigt på marken, kyliga ångor stego upp ur kärren. Annikkas steg blefvo allt mer osäkra och tunga. Hon vacklade ibland, men ryckte upp sig och försökte ännu mer skynda på. Se, der är stugan.
Månen, som ett ögonblick skymts bakom ett moln, framträdde nu tydligt, och i dess sken såg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som med den tunna paletån fladdrande om benen i stora, osäkra steg klättrade uppför branten till klippan, der vägen åt herrgården gick. Kom hit! ropade patronen åt Heikki, kom hit, så ska' du få dig ett rapp för hvad du sagt i qväll, kom hit, ormunge!
Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och sade: »Men nu vill du ju leva?» »Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att aldrig glömma Sven.» Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm.
Dessa upptäckter grepo honom djupt. Han hade varit så upptagen af ungkarlslifvet med vännerna, att han rent af icke kommit sig för att tänka på giftermål. Nu stod han allena, till hälften ruinerad, med en massa osäkra borgensförbindelser, en förslösad ungdom bakom sig, och ingen framtid. Så flyttade han till Åbo.
Till och med de, som bordt känna henne bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde. Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning.
Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka armar hoppade Clara ner.
Då Tomas kom till siffran 300, flög det en hastig reflex av ett löje över hans ansikte, men i nästa ögonblick var han åter allvarlig, bekymrad, nästan sträng. Ja, det är dåliga tider osäkra tider jag gör dagligen förluster. Min herre är alltså medicine studerande. Ja, medikofilosofie kandidat, ja visst... Ja, som sagt, jag gör oupphörliga förluster...
Dagens Ord
Andra Tittar