Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !

Uppdaterad: 29 september 2025


Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var sin flicka, vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats titta annat än genom springan köksdörren. Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne.

Begär af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag mäta ut sedan och skrifva upp i boken. Jag känner inte ens riktigt er fru, sade Mari. Hon är en fet, stor menniska. Och skulle man kunna tala med henne? Bara hon inte tar illa upp? Hvad än! bara rakt in, till höger från porten och sedan första dörrn. Mari gick.

Till venster om porten var en liten byggning, innehållande två rum, der fattiggårdens gamla gummor och alla de mindre barnen bodde. De förra voro omkring ett tiotal, de senare vidpass tjugu. I ena vrån af det första rummet fans en af bräder gjord skrubb för dårar. Den fick Mari till logis, den för ögonblicket råkade vara tom. En het, stinkande luft slog emot dem, dörren öppnades.

Och Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan. Mari reste således in och fick platsen. blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

Till henne gick man alltid först i nödens stund, och sällan återvände man derifrån utan tröst. Åtminstone fick man ett godt råd och ett kärleksfullt ord, om också ingenting annat. Dit stälde Mari äfven nu sina steg, ty fru Hiller visste vanligtvis bäst göra reda för fruntimmersföreningens åtgärder. Hon var hemma. Bredvid den lilla hällen stod hon och tillagade sin middag.

Hon kände en besynnerlig tyngd, ögonen ville med våld sluta sig och hufvudet nickade, att det allt emellan gled bort från handen. stannade också vaggan, och genast började barnet vända hufvudet. Men spratt Mari upp och satte åter vaggan i gång, till dess Anni ånyo föll i sömn. Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta.

Och till den slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete, och att han aldrig någonsin hjälpt mig, huru tung min börda än varit. Mari hördes icke af. Nu hade hon redan dröjt borta i nära två timmar. Jag var nervös att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag göra? Hastigt fann jag råd. Jag hade ju en vänlig granne, fru Hartman, som många gånger förut hjälpt mig.

Hon satt i hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska mycket, som af sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer. Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför. Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur nätt hon gick der vid herrns sida!

Jag sysslade med ett och annat, under det tankarna gingo sina egna vägar. Jag hörde nog när Antti kom hem, men jag kom mig ej för att och tala med honom. Matsalen var ett neutralt område, där kunde vi bäst träffas. Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ändan af bordet, ett rof för stridiga känslor.

Under det han arbetade, hade han inte tid eller orkade han inte tänka just mycket, men när han kom till det tomma hemmet och såg de olyckliga barnstackrarne, hvilka ledo hunger och allt slags brist, blef hans sinne tungt, och han fruktade, att om han skulle börja sörja allt för mycket öfver lifvet, skulle det med honom samma sätt, som med Mari.

Dagens Ord

önskades

Andra Tittar