Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
Mari hade emellertid hunnit till porten och började gå nedåt gatan. Hon hade lång väg, ty de bodde långt borta i utkanten af staden. Först gick hon som i sömnen. Hon förmådde ej tänka något, och hon hade inte mer ens den minsta gnista af hopp. Man måste ändå försöka till det sista, det fattade hon dock ännu nästan instinktmässigt. Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt.
Hälsade inte Antti? Nej. Han såg så troget på fröken Verther, att han ingenting märkte, fastän vi gingo tätt förbi hvarandra. Någonting sådant tror jag inte har händt Antti förut. Ögonen bländas af att blicka in i solen. Så är det. Hvart gingo de för öfrigt? Jag förvånade mig öfver att du inte var med. Jag hann ej svara härpå, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i dörren med en biljett i handen.
Hon skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och forskande blick.
Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade något mellan sig.
När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var fult.
Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig sjelfva i hans mun. Ja, ja, nog håller Gud vård om oss. Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen, som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk.
Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn. Holpainen heter jag. Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång. Förtjenar inte. De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt detta elände, sjukdom, nakenhet och brist.
Det ska jag skaffa dig. Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som var närvarande och som var en ren yngling från ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet.
De främmande sakerna omkring henne gjorde henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som stod på glänt. Hon hostade... Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och fet. Det var helt säkert hon. Mari började.
Hon sjelf kunde inte göra det, då munnen hade torkat fast och själen var borta. Men Hellu förstod det af sig sjelf. Mamma, skall jag igen gå ut i sta'n och begära bröd? Mari nickade. Stackars barn, om du för eviga tider skulle gå bort och slippa att se det här eländet, tänkte hon, men kunde inte få fram det.
Dagens Ord
Andra Tittar