United States or Tokelau ? Vote for the TOP Country of the Week !
När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader: »Af hjärtat nu vi önska, att läraren måtte grönska. Ty han är vår älskade lärare, och ingen är oss kärare.
Kan du inte, förstår du inte? ropade läraren utom sig. Gossen teg och tittade föraktligt på pedanten. Är du stum? Han teg. Nu var han för gammal att få stryk, hvilket dessutom började bortläggas. Och så fick han sitta der. Han kunde öfversätta texten på svenska, men ej på det enda sätt läraren ville. Att läraren bara ville ha det på ett sätt tyckte gossen var fånigt.
Emellertid märktes snart, att något ovanligt var å färde. En allmän spänning och oro rådde bland gossarna. Rektorn såg sig nödsakad att höja rösten för att väcka uppmärksamhet för Cicero, och läraren i sekundan skrek ren öfverljudt åt en af sina "oduglingar", att Gud och ingen annan hade skapat honom. Ingenting ville hjälpa.
När läraren sen klockan nio kom in för att börja arbetet, var Johan klädd och hans kläder "nästan" torra, så att ingenting märktes. På middagen talte gossen om hela historien för far och mor, bad dem om förlåtelse och lofvade, att icke gå ut på isen utan föräldrarnas samtycke. Naturligtvis förläto de sin Johan, som ju fått straff nog för att han utan mors löfte gått på svag is.
Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot ett barn. Vad kallas den unge man? Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga fugorna.
Han slogs jemt och sade att han skulle piska barnen så de skulle krypa på golfvet, han skulle piska dem »som gryn» om de ej kunde sin lexa. Han var emellertid ej värre än att Johan såsom gymnasist var nere med kamraterna och lemnade ett album, när denne for från Stockholm, och att läraren var mycket omtyckt, ansågs som en riktig hederspascha.
"Aderton!" svarade gossen som en automat och hängde med hela sin tanke vid rektorns sista, förfärliga: så sant Herren lefver. "Aderton", ropade läraren i stigande ifver "blir det då intet vidare, du petrificerade stutstäd; får du icke åttan upp och ettan i minnet?" Men just då multiplikanten nu höll på att forma åttan, föll första slaget i rektorns klass.
Han visste också att modern hemtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha hand om den allra högsta visheten, som hvarken presten i kyrkan eller läraren i skolan hade aning om.
Läraren märkte snart oråd, men själf nyfiken att höra gången af herr Gyllendegs process, lät han det bero vid att då och då blott ropa till och hota, ungefär som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter till sin stannande häst för att straxt därpå få återfalla i sina drömmar.
Men glöm inte, Johannes, att ett barns skönaste prydnad är villig lydnad mot föräldrar och lärare. Hedra din fader och moder och dig skall väl gå och du skall länge lefva på jorden." Och den gamle läraren lade sin hand på gossens hufvud och såg kärleksfullt på honom. Men Johannes svarade blott med ett trotsigt ögonkast, och suckande vände sig läraren ifrån honom.