United States or San Marino ? Vote for the TOP Country of the Week !
Skriv siffror, hertig, och tala inte om människor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i läpparna... Nu känner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagården. Styr om, att det snart blir gravöl. Den kvava lukten här i rummet! Hur väl jag minns den från kyrkorna och böndernas lövade likbodar. Lik och svepningar, var man kommer. Öppna bättre på dörren!
När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade hälsningar.
Javan i bibeln hellenernas stamfar. Helvetet. -Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen, att den gamla Ester sade. Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan. Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle Baruk.
Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan upptog halva utrymmet. Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara hemifrån längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något.
»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen.
Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kväva mig, och jag kände som en triumf, att jag gjort henne ont. »Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför har du någonsin kommit till mig?» Hon grät icke, när hon gick.
Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte kväva denna tanke.
Det vore att lämna det väldiga vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans fiender att lämna det just i händerna på samma fiender för att vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske kväva faderskänslan.
Glädjen höll på att kväva honom, men när han försökte sätta sig upp, tyckte han sig få ett slag över nacken och svimmade på nytt, men bara till hälften, en lång stund tyckte han sig höra två röster som diskuterade hans liv.
Sorgbarn lyssnade till viskningen och tyckte sig förstå henne. Då hördes åter riddarens röst: Sorgbarn, sover du? Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en efterklang därav i Sorgbarns själ. Nej, svarade han och bet i sitt täcke för att kväva en suck. Sorgbarn, varför sover du icke? Barn pläga ju sova om natten! Är du ledsen, Sorgbarn? Ja, jag har varit hård emot dig, jag har misshandlat dig.