United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Från vem kan det vara? tänkte korporalen och betraktade drängen, som framburit det, med en frågande blick, i det han gick in i stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbäraren någon förfriskning. Min husbonde gav mig lappen, sade drängen och rev sig i huvudet. Han ville också säga er, att han i morgon bittida åker med en fora till Växjö, och att korporalen kan få följa med honom, om han vill.
Pappa, jag har inte smitit . Jag bara sprang. Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då? Di var stygga mot mig. Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna? Kamraterna. Di var så stygga mot mig. På vad sätt var de stygga? Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han: Kerstin vet att di var stygga mot mig. Hur vet hon det? Jag talade om det för henne.
Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett sedan länge överenskommet tecken att hon skulle böja sig, så att han kunde viska i hennes öra: Ska hon inte stiga upp? Jo, jo, snart. Men hon steg inte upp. Från denna dag förlorade Stellan allt förtroende till farbror doktorn. Han upprördes också över detta sätt att få mänskor att stiga upp genom att helt enkelt tappa dem i golvet.
Som bekant finns det endast en som har det bättre än en lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito. »Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till er i en mycket delikat affär.» »Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.» »Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»
De känslor, som rörde sig i hans inre skola här ej närmare beskrivas från en annan än den rent förståndsmässiga sidan. Frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt köra henne på dörren. Hon hörde till familjen. Om han gav henne respass, skulle hon fara till svärföräldrarna i Göteborg. Och det gick inte för sig. Hon skulle berätta hela historien.
Det stod plötsligen för honom, att kanske hon kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne: Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen. Kerstin såg på honom över sina glasögon: Ä han från vettet. De ä inte för såna som han. Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i golvet: Ja, men ja vill. Ja vill!
Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings glänsande ögon.
En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han bara visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla honom i benen, då han skulle hälsa på sin far.
Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset. När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full han var.
Stellan smög sig uppför trappan till gavelrummet så sakta, så ljudlöst, att de gamla trappstegen knakade under honom. För första gången i sitt liv hade han hört mänskor tala om sig, då han själv inte var närvarande. Han hade visserligen fått anmärkningar förr, av sin far, av gamla Kerstin, av Ida, i skolan. Men han hade aldrig tagit dem på fullt allvar.