Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 september 2025
Dä va riktit vackert till å se på, sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin Å så grät hon igen. Ja, ja ska aldrig glömma dä, om ja så blir hundra år, hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en gosse. Å dä va han!
Hade han lyssnat till, huru detta rop tonade av ömhet, ångest och rörelse, skulle han kanske återvänt. Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från ladugården; hon fann sin mor sittande på en klipphäll med bägge händerna tryckta mot pannan. Mor, mor, vad är det? frågade flickan förskräckt. Barn, svarade Kerstin snyftande, olyckan har kommit över vårt hus, och det är jag, som nedkallat den.
Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp upp i soffan. Nå, där ser han. De biter en inte. Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull. Först långt efter frågade han: Skrek ja? Skrek? När skulle han ha skrikit? Efter några dagar var han god vän med rabulisterna.
Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att Kerstin också var en god och gudfruktig mänska. Men pappa ä god. Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon: Löjtnanten han ä ja, han ä väl go på sitt sätt. Nej, det gick inte. Ja, men Kerstin ä god. Ä ja go! Nä de ska han inte tro.
Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen, låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar.
Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn, mor Kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen. Ja, jag säger ännu en gång: det var en olycka, att jag icke var hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen, det skulle då icke gått, som det gick. Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen. Jag vet vad jag gjort.
Fröken Kerstin hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.
Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll lät honom läsa en, som lydde: "Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av spis få." Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur den kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden.
Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och burit sig illa åt i halmen... Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.
Dä där ska gå med en sju djävra vänster. Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det på nytt och svarade: Ja, men ja vågade i alla fall. Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida. Va sa hon? Hon sa, att han inte fått nog. Men hon sladdrar inte? Nä. Ja, men ä dä riktigt säkert? Hör han inte vad jag säger!
Dagens Ord
Andra Tittar