Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 september 2025
Apropos, min Natuschka ropade han efter en liten cancan mellan stolarne hvarför visar du alltid den här lilla röda ullkjolen, när du synes på scenen? Nog är den söt, men inunder en hvit sidenklädning, så... Det förbannade släpet sade Nadja man skall ju ha det undan, då man svänger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.
Knappast var det sista ordet taladt, När af sorl den glesa ladan omgafs Och en röst i dörrens mörker ropte: "Finnas mänskor här, och hvilka? Svaren!" Ingen svarte, och det roptes åter: "Sätten eld inunder ladan, vänner, Ty zigenarkungen har sin tron här!"
Här finnes han, inunder galgen kastad och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel. Där! Ha! Min fosterfar min faders bane! Din fader var en fri och mäktig bonde. I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming var då krigsöfverste; med vilda knektar hvar gård han fylde, ty den stolte herrn oss bönder hatade, som honom vi.
Och så, midt framför fönstret ännu en kyss på hennes panna, kinder och läppar. Ah, nu är han ren i viken vid udden. Han sträcker sina armar emot dig! Usling, jag önskar du låge inunder der i strömfåran. Nej, Malin se, se han faller, slår näsan i isen och gör en högst löjlig figur! Det har du för allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! Så oskickligt han bär sig åt.
Mig kungen tog inunder armen, och så gingo vi igenom folkets högtidsklädda leder, och blommor ströddes rikt uppå vår väg, och mössor svängdes vid hurra i luften, och suckande såg Sigismund på mig och sade: byt ditt rike emot mitt! Så man sig själf kan smickra uti drömmen och glömma bort i denna lifvets afbild all strid och omsorg. Moder, ingen visshet om landthärns öde än? Andra scenen. De förra.
LEONTES. Förunderligt då syns mig, att den gamle så Inunder dina egna ögon, dag från dag, Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt, Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig. RHAISTES. Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting Emellan oss. LEONTES. Och hvilket? RHAISTES. Att hvad störst befanns Af hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt, Det öfriga för mödan höra honom till.
Färm var han, aldrig dåsig, Nu bar det ändå till fjälls. För kölden han dragit på sig Storstoflor och vargskinnspäls. När så han gick mot faran, Som vanligt i främsta led, Och sjönk i den brustna skaran, Hvar gång han sin fot stack ned, Då svettades gubbens panna, Då kände han tung sin plikt, Då måste han stundom stanna Inunder sin gräsliga vikt.
Det är isgata inunder. Han passar på det rätta ögonblicket, just då släden långsamt börjar färden uppåt den branta vägen. Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, så att endast de klara blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter släden i halfva backen.
Och hon kände icke hur de drypande träden vid en vindil sköljde öfver henne ett regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nästan begrof hennes små fötter, så hon sjönk ner ända till smalbenen. Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp.
Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder. Han är den som gör furstarna till intet, förvandlar domarna på jorden till idel tomhet.
Dagens Ord
Andra Tittar