Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 oktober 2025
En viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas. Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt visa henne vänlighet.
Hvad gör du här, Hanna? frågade Bella gladt, och en ström af värme skjöt igenom henne oaktadt kölden. Hanna rodnade. Den stackarn stod här och snyftade så bittert och hans små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, sade hon med myndig ton, gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång gnida dina öron med snö. Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre.
Skynden, tag bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir roligt att äga en så vacker fjäril!" Spindelnätet afvecklades, men ack i fåfäng sträfvan hade fjäriln krossat sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet, och en ful, döende insektkropp. Vid Insjöns strand. Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter.
Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa.
Månen förebrådde morgonstjärnan: "Morgonstjärna, säg, hvar har du varit, Hvarest jollrat bort den sköna tiden, Då man dig ej sett på trenne dagar?" Honom svarar åter morgonstjärnan: Hvarest varit? Hvar förjollrat tiden? Ofvan Belgrads hvita fäste stod jag Och betraktade ett sällsamt under: Hur två bröder delte fadersarfvet, Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane.
På toppen af det lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti på en bänk en i hvita sidenkläder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona på sitt svarta, böljande hår, med röda rosor på vaxkinderna och otaliga rader olika färgade perlor kring hals och armar. En silfverstickad slöja föll ned ifrån kronan på hennes hufvud, och ett grannt, stenbeprydt bälte var knäpt om det veka lifvet.
Lämna vid min barm ett litet fönster, Låt min hvita barm stå fri och öppen, Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer, Om han kommer, jag må nära honom!" Bifall ger, för brodernamnet, Rado, Lämnar vid dess barm ett litet fönster, Till den hvita barmen öppen tillgång, Att, ifall dess spenbarn Jovo komme, Om han komme, hon må nära honom.
Men det kan ibland hända, i synnerhet hos poeterna, att Manons systrar bli representanterna för höga och eviga värden. Jag behöfver knappast erinra om Oscar Levertins dikt De visa och de fåvitska jungfrurna , så märklig genom den ton af hög och inspirerad hymn som bär den från första versen till den sista. Den är skaldernas tack till dem, hvilka stänka en himmelsk yra i den däfna drycken och bringa de tröga orden till sång. De fåvitska jungfrurna, hvilka glömska af morgondagen spegla sin hvita skuldra i dammens stjärnblå vatten, företräda i Levertins hymn de makter, som skapa skönheten i lifvet, och rosen och lyran äro deras attribut. I
Men han lyder, hoppar ned af hästen, Tar tsarinnan vid den hvita handen Och den smärta återför till borgen. Men sitt hjärtas tvång kan han ej motstå, Och det drifver honom hän till striden. Hästen når han åter, sitter opp, och Så i sporrstreck hän till Fågelfältet. När den nästa dagens morgon grydde, Kommo flygande två svarta korpar.
Detta uppfattade jag så radikalt, att jag de första åren aldrig uttalade en egen tanke; min mans vilja var min lag i ordets allra strängaste betydelse. Man kallade mig »hvita plåstret» och tykte med rätta att jag var en nolla. Synnerligast som min man ej brydde sig om att rätta sig efter sällskapslifvets fordringar i den goda staden, hvaraf många togo anstöt.
Dagens Ord
Andra Tittar