Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 juli 2025
Ante hade nätt och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner. "Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen.
I början var allt yra och förhärdelse. Själfva ynglingen, ehuru nyss häktad, hade redan hunnit bli tillräckligt inöfvad i ställets ton för att uppträda med behörigt iakttagande af det för tillfället skickliga.
En broder rådde mig, då jag gick från Skara, att jag skulle medtaga den, och sedan dess kände jag också under hela vägen, att någonstädes väntade mig en stor glädje. Det var långt att gå och jag blev öm om fötterna, men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt den gången jag primsignade trälarna vid domareringen.
Nu är jag så rädd, att ryktet också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet. Gott, Johanna, var icke rädd för det. Ro du tillbaka till herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till masugnen och tala med Sven. Tack, far! Gud välsigne dig, Johanna!
Se, solen hunnit ren Till andra rymder jaga nattens skuggor, Och daggens droppar släcka icke mer Den trånadsmatta blommans törst, och jorden Står skälfvande i ljus och dag och ler Åt villan och fantomerna af mörkret; Men för mitt öga står dock nattens dröm, Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar Mot verklighetens strålar segerrikt, Som månans skimmer emot stjärnornas.
Så snart Abraham upptäckt repet, tog han några steg framåt. Då vinkade Julius Krok avvärjande med högra handen. Abraham stannade. Julius Krok vände sig hastigt om och smög in i sitt rum. Men innan han hunnit stänga dörren hade Abraham satt foten emellan. Abraham tände ljuset. Julius Krok såg sig om för att finna någon utväg, men rummet hade förbindelse endast med tamburen.
Hvart har han tagit vägen? Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo båda dit. De sågo omkring sig der inne, men upptäckte ingenting. Ville! ropade modren. Intet svar hördes. Men nu, då ögonen hunnit vänja sig vid skymningen, fingo de sigte på gossen i en vrå. Grälande klef modren öfver vedklabbarne fram till honom. Jaså, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!
Herr Gyllendeg hade redan hunnit öfver sitt sextionde år, och hans hår var grått af ålder, ej blott af mjöl. I fyratio år hade han varit bagare på orten, och han älskade att inblanda i sitt tal denna sin berömmelse. Folket påstod honom vara stenrik, och säkert var, att han icke saknat bröd.
Dock, länge räckte det visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort var faran förbi för Rosimunda. Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro alldeles fulla med blåsor och sår.
Och han återvände, den alltjemt så energiske och äfventyrslystne bonden, återvände till sitt öde torp, mörk och sluten och som förr kall och dyster, men med fast föresats att, så fort han å nyo hunnit samla erforderliga medel, ännu en gång försöka sin lycka, en lycka hvilken hägrade för honom i det fjerran obekanta landet bortom oceanen, der ingen frost och ingen vinter finnes!
Dagens Ord
Andra Tittar