Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
Mari knäpte sina händer och bad halfhögt "Fader vår" och "Herrens välsignelse". Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen; han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig.
Den sjuka skrek ännu förfärligare, när hon såg honom, och hörde alls inte på hvad han sade. Dessutom kastade hon sig ännu så, att Holpainen hade all möda att hålla henne. Jag kan inte göra någonting här, sade pastorn rådlös, men vi skola vänta på doktorn. Der kommer han också redan. Doktor Wialén kom in, lugn och allvarlig. Vid första ögonkastet såg han, hur det var fatt.
Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter. Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari inte felades någonting annat, än att hon var trött.
Han vinkade tyst åt gossarne att komma och äta, och äfven åt Mari. Men hon skakade på hufvudet och blef att sitta på sin plats. Ville och Petu grepo sig deremot genast med god aptit an med potäterna, som fadren fördelade i lika delar åt alla, fyra åt hvar; för sig sjelf tog han dem, hvilka han ansåg vara dåliga. Ät inte ännu era potäter, innan ni få bröd, hviskade Holpainen.
Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig. Är du sjuk? Nej, hur så? Som du är alldeles våt. Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte. Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så? Jag måste visst ha drömt. Mari ryste vid minnet deraf. Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid. Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom.
Alla förblefvo tysta ett ögonblick. Pastorn och doktorn vexlade några ord på svenska. Derpå frågade den förre: Vill Holpainen föra sin hustru till Harjula fattiggård? Skulle hon tagas emot der? Det tror jag visst. Jag skall skrifva en lapp, som ni får föra till ordföranden i fattigvårdsdirektionen. Det är väl bäst att jag gör det. Holpainen slipper ändå inte härifrån nu, sade Tiina Katri.
Holpainen gräfde under backsluttningen, men ofvanför voro karlar, som höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare. Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gång der uppifrån. Hvad är det? ropade Holpainen tillbaka och såg upp. Nå, kom nu! Holpainen gick litet tveksamt dit till dem. Der får du. Tag och ät! Hvad är det? Stengrus? Ja just. Se så, ät nu och krusa inte. Tig du.
Nog tänkte också Holpainen på sin skara och han drack inte bränvin, när han fick någon penni. Men han var långsam af naturen och kom vanligtvis för sent, när någon arbetsförtjenst stod till buds. Andra hunno ständigt före honom, isynnerhet nu, då alla menniskor hade svårt att få arbete.
Olycklig den, som kommer dit. Om man skulle dö i tid, så att man inte blefve gammal och orkeslös. Underligt att de inte hellre gå och hänga sig, än de härda ut med ett sådant der elände. De gingo förut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke efter, med hufvudet nedböjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro så tunga, att man skulle trott, att han bar en stor börda på sin rygg.
Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken. Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina Katri.
Dagens Ord
Andra Tittar