United States or Faroe Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men som frukosten väntade, fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på eftermiddagen. I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden. De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen, som räckt i tre veckor. Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? frågade Hanna leende. Ganska bra. Hon blef allt tapprare.
Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der fortsattes pladdret. Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser du, att stanna och vänta på dem. Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!
Verna, obs.! vi ha ju alla blifvit du med henne, tar sig en lur fram och tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma, somnar också jag. Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen. Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur.
Holpainen gräfde under backsluttningen, men ofvanför voro karlar, som höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare. Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gång der uppifrån. Hvad är det? ropade Holpainen tillbaka och såg upp. Nå, kom nu! Holpainen gick litet tveksamt dit till dem. Der får du. Tag och ät! Hvad är det? Stengrus? Ja just. Se så, ät nu och krusa inte. Tig du.